Black Hawks kapitulationstal (1832)

16 Dec

1832 genomfördes ett uppror i Illinois och Michigan i USA, som riktade sig mot fredsavtalet från 1804, genom vilket kolonisatörerna fick rätten till stora mängder indiansk mark. Indianerna ansåg att de vita hade lurat dem att skriva på avtalet under falska förespeglingar, och inledde ett uppror under ledning av bl.a. hövdingen Black Hawk. I detta sista kapitulationstal tog han farväl av sitt folk, som han förutspådde snart skulle fördärvas av kolonisatörernas ”civiliserade” barbari. Den förutspåelsen får en sorglig inramning mot bakgrund av de nordamerikanska indianeras nuvarande situation.

Ni har tagit mig tillfånga tillsammans med alla mina krigare. Jag sörjer detta mycket, för jag förväntade mig att även om jag inte skulle besegra er, så skulle jag ha kunnat hålla ut längre och ge er mer problem innan jag kapitulerade. Jag ansträngde mig mycket för att locka er in i ett bakhåll, men er sista general förstår sig på indianers stridssätt. När jag såg att jag inte kunde besegra er med ett indianskt stridssätt, beslutade jag mig för att rusa mot er, och strida mot er ansikte mot ansikte. Men era vapen var välriktade. Kulorna flög som fåglar i luften, och visslade runt våra öron som vinden genom träden på vintern. Mina krigare föll runtom mig; det började se riktigt illa ut. Jag såg att min onda dag hade kommit.

Solen steg i dimma på morgonen, och på kvällen sjönk den ner i ett mörkt moln, och såg ut som ett eldklot. Det var den sista sol som sken på Black Hawk. Hans hjärta har dött, och slår inte längre snabbt i hans bröst. Han är nu en fånge hos de vita männen; de kommer att göra mot honom vad de önskar. Men han kan utstå tortyr, och fruktar inte döden. Han är ingen ynkrygg. Black Hawk är en indian.

Han har inte gjort någonting som en indian borde skämmas för. Han har kämpat för sina landsbröder, för squaws och papoose, mot vita män som kom år efter år för att lura dem och sno deras land. Ni vet orsaken till att vi har gått i krig. Alla vita män vet det. De borde skämmas. De vita männen hatar indianerna, och driver dem från sina hem. Men indianerna är inte lögnaktiga. De vita männen talar illa om indianen, och ser på honom med hat. Men indianen ljuger inte; indaner stjäl inte.

En indian som är så ond som de vita männen, skulle inte kunna leva i vår nation; han skulle avrättas, och ätas upp av vargarna. De vita männen är dåliga skollärare; de har ett falskt anlete, och begår falska handlingar; de ler i ansiktet på den stackars indianen för att lära honom; de skakar hans hand för att vinna förtroende, för att få de fulla, för att lura dem, och för att förstöra deras fruar. Vi bad de att lämna oss ifred; men de förföljde oss, och de nästlade sig in bland oss som ormen. De förgiftade oss genom sin beröring. Vi var inte trygga. Vi levde i fara. Vi började bli som dem, hycklare och lögnare, äktenskapsbrytare, lata drönare, bara snackare men inga arbetare.

Vi tittade upp mot den Store Anden. Vi gick till våra store fader. Vi blev uppmuntrade. Hans goda råd gav oss fina ord och stora löften, men vi fann ingen tillfredställelse. Saker började bli värre. Det fanns inga hjortar i skogarna. Pungråttorna och bävrarna hade flytt; vattenkällorna började torka, och våra barn och kvinnor stod utan livsmedel för att hålla de från svält; vi kallade till ett stort råd och byggde en stor eld. Våra förfäders andar vaknade till liv och talade till oss om att hämnas våra felsteg eller dö…vi skrek ut i ett stridsrop, grävde upp stridsyxan. Våra knivar var redo, och Black Hawks hjärta svällde högt i hans bröst när han ledde sina krigare till strid. Han är nöjd. Han kommer att gå till andevärld belåten. Han har gjort sin plikt. Hans far kommer att möta honom där, och berömma honom.

Black Hawk är en sann indian, och föraktar att gråta som en kvinna. Han känner för sin fru, sina barn och vänner. Men han bryr sig inte om sitt eget välbefinnande. Han bryr sig om sin nation och indianerna. Han beklagar deras öde. De vita männen skalperar inte huvudet; men de gör någonting värre – de förgiftar hjärtat, det är inte längre rent med dem. Hans landsmän kommer inte att skalperas, men de kommer inom några få år att bli som de vita männen, så att man inte kan lita på dem, och så att det som i de vita samhällena måste finnas nästan lika många vakter som män för att ta hand om dem och hålla de i ordning.

Farväl, min nation. Black Hawk försökte att rädda dig, och hämnas dina fel. Han drack några vita mäns blod. Han har tagits till fånga och hans planer har stoppats. Han kan inte göra något mer, och är nära sitt slut. Hans sol är på nedåtgående, och kommer inte att resa sig igen.

Farväl till Black Hawk.

Annonser
%d bloggare gillar detta: