När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet

17 Dec

Denna artikel är skriven av religionsvetaren Erik Rodenborg. Den ger en alternativ bild gentemot den klassiska föreställningen om den västerländska civilisationen och det icke-vita barbariet. Artikeln ger en ny vinkel på kolonialismens följder för de koloniserade.

När Columbus landsteg i Amerika inleddes en konfrontation mellan två kulturer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen, som till större delen var egalitär, och de europeiska, som var patriarkal och uppdelad i klasser. I denna artikel ska jag fokusera på hur kvinnornas situation påverkades av koloniseringen.

Den amerikanska kulturen före Columbus var inte endast jämlik i den meningen att den, med undantag av aztekerna och inkas i Sydamerika, inte var uppdelad i härskande och undertryckta klasser och skikt utan även att kvinnor och män oftast var jämställda.

I Europa rådde patriarkat. Familjerna styrdes av männen, och släktskapssystemet var patrilineärt, dvs. släktskapet räknades på manslinjen. Bosättningsmönstret var vanligtvis patrilokalt, dvs. kvinnorna flyttade hem till männen efter äktenskapet.

I Amerika var familjerna mindre slutna – de var inbäddade i kollektiva klansystem, som i grunden var jämlika. I Nordamerika fanns så sent som på 1800-talet fler matrilineära än patrilineära stammar. I Sydamerika var vid samma tidpunkt matrilokalt bosättningsmönster vanligare än patrilokalt. (Murdock 1949: 194)

MATRILINEÄRT släktskap och matrilokal bosättning är för övrigt troligen äldre än patrilinealitet och patrilokalitet. Våra närmaste släktingar bland djuren saknar fadersfamiljer, och medan det finns många exempel på övergångar från matrilineärt till patrilineärt släktskap har motsatsen aldrig bevittnats. (Murdock 1949: 190).

Det här kan verka abstrakt, men är det inte. Rent konkret innebär matrilineärt släktskap och matrilokal bosättning oerhörda fördelar för kvinnor, som får kontroll över viktiga delar av vardagslivet. I ett samhälle där barnen automatiskt följer med kvinnan, eller där mannen tvingas flytta från huset, vid varje skilsmässa, kan inte patriarkat i någon egentlig mening existera.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta var irokeserna, som bodde omkring det område där New York ligger idag.

Det irokesiska samhället var matrilineärt och matrilokalt. Mannen dominerade inte hustrun, han var i praktiken endast en gäst i hennes hem. Om hon villa ha skilsmässa fick mannen ta sitt pick och pack och gå. Skilsmässa påverkade mannens bosättning men inte kvinnans. Kvinnan ägde och kontrollerade familjens mattillgångar. Barnen tillhörde henne, inte mannen. (McCall 1980: 231)

Oftast bodde man i långhus, där en stor grupp matrilineärt relaterade kvinnor, och deras makar och barn, bodde. Kvinnorna ”ägde” jorden, kollektivt. Detta var till och med inskrivet i irokesförbundets konstitution. De officiella politiska ledarna, som var män, tillsattes av de ledande kvinnorna i långhusen, och kunde när som helst återkallas. De yttersta besluten togs dock demokratiskt genom majoritetsbeslut, där båda könen deltog. (Rothenberg 1980).

Missionären Lafitau beskriver 1724 de irokesiska kvinnornas ställning: ”Ingenting är mer verkligt än kvinnornas överlägenhet. Det är kvinnorna som utgör nationen, det genealogiska trädet, bevarandet av familjerna. Det är hos dem all auktoritet finns, landet, grödan och dess frukt tillhör dem. De är de styrande rådens själ. De är skiljedomare i fred och krig, de har hand om den offentliga kassan”… (citerat från Frazer 1910: 14).

Nu var inte irokeserna ensamma. Pueblo-indianerna, och ett stort antal andra grupper, var också de matrilokala och matrilineära. En av dessa, Wyandot, styrdes enligt major PJ W Powell av ett styrande råd av fyra kvinnor och en man. Men de avgörande besluten fattades ändå av ett demokratiskt råd där alla fick rösta (Frazer 1910: 36 f).

En annan stam som beskrivs av Eleanor Leacock (1980;1981) var Montagnais-Naskapi i Kanada. De var matrilokala. Och som vi får se nedan reagerade många av dess invånare hårt på missionärernas försök att övertyga dem om att kvinnorna måste lyda männen.

Medan européerna hade en patriarkal religion, där allt styrdes av en manlig gud, trodde indianerna på flera olika typer av andeväsen. Många av dessa var kvinnliga. I synnerhet dyrkades jorden som en gudinna. Detta gällde i synnerhet för de jordbrukande indianerna, där kvinnans ställning var som starkast. Men även växterna sågs ofta som kvinnliga andedväsen. Bland irokeserna dyrkades till exempel ”de tre systrarna” majssystern, bönsystern och squash-systern. I Colombia ansåg Cagaba-indianerna att alla är ”moderns barn” och står under hennes lagar. (Hultkrantz 1979: 73).

Men så kom de vita kolonisatörerna. Med sig hade de sitt klassamhälle, sitt patriarkat, sina exploatörer – och missionärer. Det blev ofta de sistnämnda som fick som uppgift att integrera urinvånarna i den patriarkala kulturen.

Ett exempel får vi hos Diane Rothenberg. Hon beskriver kväkarnas mission hos den irokesiska Senecastammen på tidigt 1800-tal. Egendomligt nog såg inte kväkarna som sin främsta uppgift att omvända irokeserna till de kristna läran. Den viktigaste uppgiften var att ”civilisera” dem. Och det mest väsentliga ansågs vara att bryta kvinnornas kollektiva ägande av jorden. Jorden skulle privatiseras, och män skulle bli ägare av jorden. Detta skulle leda till att de kollektiva matrilineära byarna skulle ersättas med individuella farmer, där den patriarkala kärnfamiljen skulle vara den främsta sociala enheten.

Det var inte så lätt att genomdriva – under årtionden fortsatte kvinnorna att kollektivt bruka jorden och även om några män blev individuella jordbrukare, ville de flesta män inte vara med. Kvinnorna var väldigt intresserade av kväkarnas praktiska tips men använde dem till att utveckla sitt eget jordbrukande. Kväkarna försökte få kvinnorna att övergå till ”kvinnosysslor”, som att väva, men kvinnorna var måttligt intresserade. De var också hårda motståndare till privat äganderätt.

Kolonialisterna använde sig av nya lagar för att slå sönder kvinnornas kollektiva makt. Så slogs det traditionella irokesiska politiska systemet sönder, och 1848 infördes ett nytt system, där kvinnorna förlorade rösträtten. De återfick den först 1964.

Gradvis började dock det irokesiska samhället att likna det vita, och kvinnans ställning försvagades gradvis. Den patriarkala ”civilisationen” gjorde alltså stora framsteg. (Rothenberg 1980: 80 ff).

Ett annat exempel är Montagnais-Naskapi.

Här var det jesuiterna som stod för ”civiliserandet”. I bevarade anteckningar från 1600-talet kan man se vad de såg som de främsta hindren för att införliva indianerna i den vita civilisationen.

Dels att kvinnorna inte ville lyda sina män. Jesuiterna förklarade för indianerna att mannen skulle vara hustruns herre, och att i Frankrike styrde inte kvinnorna över sina män.

En annan viktig sak var att indianerna måste lära sig att lyda alla auktoriteter. Som det var nu lydde de inte ens sina egna hövdingar, och på så sätt kunde inte de vita skaffa sig infödda auktoriteter, med vars hjälp de kunde styra.

Ytterligare en punkt var att disciplinera barnen. Jesuiterna klagade på att Montagnais inte ville slå sina barn. De infödda kunde inte tolerera ens de mildaste fysiska bestraffningar av barnen.

Otrohet var ett annat problem. Jesuiterna förklarade att om hustrun inte var mannen trogen, skulle han inte kunna veta vem som var far till hans barn. De fick en gång svaret att Montagnais älskade alla barn, i motsats till de vita, som bara älskade sina egna.

I många plågsamma rapporter beskrivs hur jesuiterna satte sina uppfostringsplaner i verket. Kvinnor som inte lydde sina män straffades på många sätt.

De blev slagna, tvingades vara utan mat och sattes till och med i fängelsehålor. En del män från Montagnais allierade sig med de vita i att genomdriva bestraffningarna. Men många kvinnor reagerade hårt, och ibland ledde det till rena uppror.

Det kanske mest anmärkningsvärda exemplet på detta ”civiliserande” handlade om hur de infödda skulle lära sig att det var nödvändigt att slå barn. Indianerna var helt emot att barn blev slagna, även de vitas barn. Vid ett tillfälle hade en fransk pojke råkat slå en Montagnais-pojke, så att han blödde. Fransmännen förklarade då att de skulle statuera ett exempel på sitt eget barn.

De förklarade: ”Ni vet våra seder. När någon av oss gör fel, så straffar vi honom. Detta barn har skadat en av de era; nu ska han piskas”. Montagnais-indianerna protesterade och ansåg att det hela borde lösas genom att de vita gav den förfördelade indianpojken en gåva. När de såg att den franska pojken skulle bli piskad blev de helt förtvivlade och vädjade till fransmännen att inte slå pojken. En av dem tog av sina kläder, lade sin mantel över pojken och sa ”slå mig om ni vill, men ni får inte slå honom”. Och på så sätt slapp pojken undan. (Leacock 1980: 26 ff; se även Leacock 1981: 33 ff)

Här kan vi se skillnaden mellan de ”civiliserade” kolonisterna och de ”vilda” Montagnais-indianerna. I den vita civilisationen var det helt OK att slå barn, att bestraffa dem på det ena utstuderade sättet efter det andra. För Montagnais-indianerna var fysiska bestraffningar av barn så motbjudande att de vuxna var beredda att offra sig själva till och med för att rädda ett av kolonisatörernas barn från fysisk bestraffning.

Det kastar också ett visst ljus över den tidigare nämnda kommentaren att Montagnais älskade alla barn men att de vita bara älskade sina egna. Ja, många Motagnais-indianer älskade uppenbarligen alla barn, men det verkar mer tveksamt om kolonisterna verkligen älskade sina egna.

Eleanor Leacock (1980: 40) beskriver hur detta ”civiliserande” endast delvis lyckades. När hon själv bedrev arbete hos Montagnais-Naskapi under 1950-talet kunde hon se att mycket av respekten för kvinnor och barn fanns kvar, även då. Trots tre århundraden av kolonial hjärntvätt fanns en del av de gamla värderingarna kvar. Ibland kan även ”civilisationen” råka ut för bakslag…

Referenser
James George Frazer, Totemism and Exogamy, vol 3, 1910
Åke Hultkrantz The Religions of the American Indians, 1979
Eleanor Leacock: Montagnais Women and the Jesuit Program för Colonization, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981
Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980
George Peter Murdock, Social Structure, 1949
Diane Rothenberg, The Mothers of the Nation: Seneca resistance to Quaker intervention, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980

Erik Rodenborg

Annonser

Ett svar to “När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Indianernas tre systrar « ceciliasodlingar - maj 17, 2012

    […] du veta mer om när indiankvinnorna tvingades in i mansväldet kan du göra det här Share this:TwitterFacebookGillaGillaBli först att […]

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: