Från gudinnekult till slavsamhälle – en kritisk läsning av Engels

21 Dec

Friedrich Engels.

Kvinnoförtrycket är inte naturgivet, i många tusen år levde människor utan köns- och klassförtryck, menar författaren till denna artikel. Men hur kom det sig att utvecklingen inte fortsatte på den vägen? Kerstin Alfredsson gör i följande artikel ett första längre inlägg som pekar ut några centrala frågeställningar.

Man måste ha en teori

Diskriminering, våldtäkter, trafficking, könsstympning, misshandel, mord. Kvinnoförtryckets skiftande och brutala skepnader väcker vrede och förtvivlan världen runt. Det väcker också miljoner människors engagemang. Oändligt mycket kraft och tid satsas på allt från lagförslag, utredningar, forskning och jämställdhetsplaner till kvinnojourer och demonstrationer.

Ibland vinns en seger på någon front, men väger man in allt som hänt de senaste 30 åren i hela värden så har bakslagen dominerat. Det ser inte ljust ut och frågorna inställer sig: Är det över huvud taget möjligt att avskaffa ojämlikhet och kvinnoförtryck? Varför ser det ut som det gör?

Det märkliga är att inför den centrala frågan ”Varför” hejdar sig de flesta feministiska forskare och skribenter. Det blir tyst. Nina Björk skriver inte ett ord om ämnet i sin bestseller Under det rosa täcket. Kanske delar hon och många andra feminister Simone de Beauvoirs pessimistiska syn att ”Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone hans vasall” (Det andra könet, sid 30).

En analys av patriarkatets ursprung är ingen bagatell som man kan klara sig utan i den dagliga kampen. Har man inga egna förklaringar lämnar man fältet är fritt för allsköns fördomar och myter. Man hamnar i en återvändsgränd, där antingen ”Guds vilja” eller biologins gener, hormoner och muskelmassa får förklara varför det är som det är. Hur ska man kunna bekämpa förtrycket effektivt om man inte vet var det har sina rötter?

En dialektisk materialistisk analys av historien

Om man rensar bort allt hokus-pokus så är den avgörande skillnaden mellan kvinnor och män att kvinnor föder barn. Det betyder att kvinnors kroppar delvis är annorlunda konstruerade än mäns. Kvinnor menstruerar, de kan bli gravida och amma. Frågan är – följer underordningen/könsrollerna automatiskt av detta? Vårt svar är nej. Simone de Beauvoir hade fel. Under största delen av mänsklighetens historia har kvinnans ställning varit stark. Det har avspeglat sig ibland annat i tron på modergudinnor och i matrilinjära släktskapssystem.

Men någonting började hända för 6000-5000 år sen. För att förstå vilka krafter som ändrade sakernas tillstånd använder vi oss av den teori Karl Marx och Friedrich Engels utarbetade redan på 1800-talet och som kallas den historiska materialismen. Den ger oss redskapen att förstå kvinnofrågan, och den visar en väg framåt.

Historisk materialism utgår från den materiella verkligheten och människans strävan att påverka sin miljö för att tillfredställa sina behov. Till skillnad från andra djur ser människan inte naturen som för alltid given. Människan har steg för steg i samverkan med andra människor lärt sig bemästra naturen.

När människan genom sitt arbete förändrat sin omgivning har hon också förändrat sig själv. Handens finmotorik, den upprätta gången, hjärnans tillväxt och språket – allt är länkat till det sociala samspelet vid kollektivt arbete.

Engels förklarade vid Marx begravning att Marx viktigaste upptäckt var att ”människorna först och främst måste äta, dricka skaffa kläder och finna tak över huvudet: de måste därför arbeta innan de kan ägna sig åt politik, vetenskap, konst, religion och så vidare.”

Marx själv sammanfattade sina tankar så här:

”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter.

Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget.

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. (Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin).

Marx språk kan tyckas abstrakt och svårgenomträngligt, men tanken bakom är klar. Det sätt som människor organiserar sig på för att framställa mat, kläder och så vidare är grundvalen för hela samhällets struktur och ideologier. I det sammanhanget måste man också se relationen mellan män och kvinnor, och konsekvensen av barnafödande. Olika ekonomiska system ger kvinnor olika roller.

Det som gör att produktionsförhållanden förändras, det som driver historien framåt, är produktivkrafternas (redskap, teknik, arbetsorganisation och kunskap som påverkar produktiviteten) utveckling. Ett samhälle där människorna bara har handkilar av sten till sitt förfogande är annorlunda organiserat än ett där det finns industrirobotar och datorer.

Marx igen: ”På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en social revolution” (Förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin).

Det är inte bara ny teknik som driver historien framåt.  Kampen om fördelningen av det överskott som produceras, kampen mellan olika klasser, har gjort att olika produktionssystem avlöst varandra. Efter slavsamhällets kollaps kom feodalismen. Feodalismens härskande jordägare utmanades av den framväxande borgarklassen. I dagens kapitalistiska samhälle är det arbetarklassen som står mot borgarklassen. I Kommunistiska Manifestet, 1848, sammanfattar Marx och Engels: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”.

Men i en fotnot i 1890 års upplaga av Manifestet gör Engels ett viktigt tillägg; ”Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien”. Engels förklarar att 1848 var människans förhistoria så gott som okänd. Sen dess hade olika forskare funnit bevis för att bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform, och att organisationen i detta ”primitiva kommunistiska samhälle” slutligen avslöjats genom antropologen Morgans upptäckter.

Med andra ord: samhällets delning i klasser, i utsugare och utsugna är ett relativt nytt fenomen. Under den största delen av mänsklighetens historia var samarbete det som gällde och produktionsmedlen ägdes gemensamt. Då rådde också jämställdhet mellan könen.

Kvinnoförtryck är inte naturgivet

Den nya information som kom fram under 1800-talets senare hälft lyfte Friedrich Engels (efter Marx död) fram i sin bok Familjens , privategendomens och statens ursprung (1884). Den handlade främst om mänsklighetens tidigaste historia men den var också det första försöket att tillämpa den historiska materialismen på kvinnofrågan. Engels visade här hur kvinnans ställning varierat med olika produktions- och samhällssystem. Han skriver: ”Det är en av de absurdaste av de föreställningar som vi fått från 1700-talets upplysning att kvinnan i början av samhällets utveckling varit mannens slavinna.”

Hans tes var att ”kvinnokönets världshistoriska nederlag” var kopplat till privategendomens och klassamhällets införande. Och omvänt – kvinnoförtrycket skulle försvinna om klassamhället avskaffades.

Genom att hänvisa till antropologen Morgans forskning om nordamerikanska indianstammar, irokeserna, ansåg sig Engels kunna bevisa att jämställdhet mellan könen varit regel i tidigare, klasslösa samhällen. Han skriver:  ”Fattiga och behövande kan det inte finnas – den kommunistiska hushållningen och gensen känner sina förpliktelser gentemot gamla, sjuka och krigsinvalider. Alla är jämlika och fria – även kvinnorna. (…) Så såg människorna och det mänskliga samhället ut innan uppdelningen i olika klasser ägde rum.”

Engels bok fick ett oerhört genomslag. I en tid när Moseböckernas patriarkala familjebild sågs som evigt oföränderlig var den dynamit. Det går fortfarande inte att komma förbi Engels för dem som på allvar ger sig in i debatten om kvinnans ställning eller mänsklighetens urhistoria. Han dyker ständigt upp i såväl i allmänna historiska uppslagsverk som i arkeologiska dispyter och internationell feministdebatt.

Vi anser att Engels slutsats är helt riktig. Det är däremot inte alla påståenden han gör i sin bok. Dagens läsare upptäcker snabbt brister i Engels text, och risken finns att många läsare kastar ut barnet med badvattnet. De kan tro att grundtanken är fel eftersom de hittar faktafel.  Engels utgick från den forskning som lagts fram när boken skrevs, men det var som sagt 1884 och mycket har hänt sen dess. Dessutom slinter Engels faktiskt lite i tillämpningen av sin egen metod. Han lutar sig iblandmer mot Morgan än mot Marx, som inte längre levde när boken skrevs. Just på de områden där Engels saknar fakta och tvingas gissa blir resultatet bitvis grumligt och undanglidande. Där slår också värderingar från hans egen tid igenom.

För oss som vill ha en aktuell marxistisk analys av kvinnofrågan är det nödvändigt att göra en kritisk granskning av Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Bristerna hos Engels

Ett grundläggande problem med Engels bok är att han inte utgår från hur produktionen av existensmedel är organiserad när han skissar familjens historia. Ekonomins och familjens utveckling beskrivs som två parallella processer.

I det första kapitlet förklaras i korthet den ordning Morgan skapat i mänsklighetens historia.  Tre huvudepoker avlöser varandra: vildhet,barbari och civilisation.

Familjens historia får sen sitt eget kapitel, och skiljs på så sätt från den ekonomiska utvecklingen. Här handlar det om hur människan från ”oreglerat könsumgänge” tagit olika steg som ”gruppäktenskap”, punaluafamilj och gens till parningsfamiljen och slutligen monogami. Ett tidigt incesttabu utvidgades till förbud mot sex mellan syskon, kusiner, tremänningar och så vidare i allt mer komplicerade släktskapssystem. Resultatet blev att antalet möjliga/tillåtna sexualpartners ständigt minskande. Parningsfamiljen blev lösningen.

Antropologen Eleanor Leacock, som skrivit förorden till en utgåva av boken, menar att det är ett misstag att se begränsningen av inavel som den dynamiska faktorn bakom ändringen av familjeformer. Det vore att se familjens utveckling som oberoende av övriga samhället och ekonomin. Engels själv skriver att titlarna som fader, barn, broder, syster inte bara är kompletterande former av tilltal: de för med sig bestämda och ömsesidiga förpliktelser som utgör en viktig del av samhällets konstitution.

Leacock skriver också att ”gruppäktenskap”  för tanken till massbröllop och något sådant har aldrig hittats. Däremot finns ”lös monogami” i antropologin. I de flesta kända jägar- och samlarsamhällen existerar inga krav på att man strikt ska hålla sig till en partner i sex-livet.

Men sen kommer ett märkligt tillägg av Engels, som inte alls hänger ihop med en materialistisk historieuppfattning. Han skriver att övergången från gruppäktenskap till parningsfamiljen (lätt upplösta parförhållanden där barnen följer modern) verkställdes av kvinnorna. Detta för att ”Ju mer de traditionella sexualförhållandena (…) förlorade sin naturligt-naiva karaktär, desto mer förnedrande och nedtryckande måste de tyckas kvinnorna, desto starkare måste de önska sig rätten till kyskhet, till längre eller kortvarigare äktenskap med en enda man (…). Från männen kunde detta framsteg för övrigt inte utgå redan av den anledningen att det aldrig, inte ens den dag som är, fallit dem in att avstå från det faktiska gruppäktenskapets behag”.

Engels tycks alltså mena att kvinnorna plötsligt en dag fick nog av lössläpptheten, och tvingade de hopplösa männen till parförhållanden. Det blir inte begripligt. Skulle kvinnorna till skillnad från männen ha någon slags inneboende sexualmoralisk kompass, som nu gav sig till känna? Skulle detta ändra hela familjemönstret?

Moderrättsklanen

Hur som helst, en av de avgörande upptäckter som Morgan gjorde var att trots att irokeserna levde i parförhållanden, som lätt kunde upplösas, så var inte kärnfamiljen samhällets minsta byggsten. Det var i stället den släktgrupp som Engels kallar gens, efter romarnas släktsystem. I dag används i allmänhet begreppet klan.

Så här såg det ursprungligen ut enligt Morgan och Engels:

Alla medlemmar i en gens/klan har en gemensam stammoder och släktleden räknas på moderssidan. Engels talar därför om moderrättsgenser. Kvinnorna i de yngre generationerna är inbördes systrar. Männen är deras bröder. Dessa systrar kan inte gifta sig med sina bröder, och alltså kan deras män inte tillhöra samma gens/klan. Systrarnas barn däremot tillhör gensen, eftersom härstamning bara räknas på moderns sida. Helt konsekvent hamnar brödernas barn i en annan gens. Det är bara barnen till varje generations döttrar som stannar kvar i släktförbundet. Sönernas barn går till sina mödrars genser/klaner.

Många har vittnat om kvinnornas starka ställning i Irokessamhället. Två citat från vita katolska präster på 1700-talet kan räcka här: ”Kvinnorna var den stora kraften i klanerna, liksom överallt annars”. ”all verklig auktoritet ligger hos dem. De är Rådets själ, skiljedomare i fred och krig”. Kvinnorna deltog i samma antal som männen som inflytelserika ”Keepers of Faith”, nominerade sachems (andliga och politiska ledare) och kunde utan vidare ceremonier skilja sig från en man och skicka tillbaka honom till hans ursprungsfamilj.

Engels ser förklaringen främst i att kvinnorna härskar i husen och att släktleden räknas på kvinnolinjen. Det i sin tur beror enligt honom på att man inte säkert kunde veta vilka som var barnens fäder. Men en väsentlig sak missar han (eller om det är Morgans uppgifter han bara kopierar). Han nämner aldrig att kvinnorna i högsta grad bidrar till försörjningen, det vill säga har en central roll i produktionen. I Engels beskrivning av tidiga klasslösa samhällen ägnar sig kvinnorna åt hushållsarbete som matlagning, barnomsorg, vävning och klädvård, medan männen skaffar fram livsmedlen genom jakt och fiske. ”Försörjningen hade ständigt varit mannens sak” påstår han på ett ställe – vilket är helt uppåt väggarna. I jägar- och samlarsamhällen är det samlandet som ger mest livsmedel och det är mest kvinnor som samlar. I Irokessamhället var det kvinnorna som skötte jordbruket.

Det väsentliga för kvinnorna var att hushållet var kollektivt och arbetsdelningen ömsesidig. I den ekonomin var inte kvinnor och barn beroende av maken. Klanen och byn hade det slutgiltiga ansvaret för varje medlems välfärd. Alla större födokällor, som stora villebråd och skördarna från fälten delades av en grupp familjer. Dessa familjer levde ofta i större hus (bland jordbrukarna) eller delade stora tipis eller andra skydd (samlare). Barnen tillhörde verkligen hela gruppen. Föräldralösa blev aldrig familjelösa och kvinnor behövde aldrig stå ut med misshandel eller liknande av ekonomiska skäl.

Trots att Engels har fel när han framställer det som om det bara var männen som bidrog med mat så slår han ändå huvudet på spiken när han kommenterar skillnaden mellan klasslösa och senare klassamhällen:

”I det gamla kommunistiska hushållet, som omfattade många äkta par och deras barn var hushållsgöromålen, som lämnats i kvinnornas händer lika mycket en offentlig, en samhälleligt nödvändig industri som männens anskaffande av födan.”

Med andra ord: Där fanns i dessa samhällen ingen åtskillnad mellan kvinnornas privata hushållssfär och männens offentliga arbetssfär. Det stora kollektiva hushållet var samhället, och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till varor. Beslut togs av dem som skulle utföra dem.

Engels tillägger med skärpa: ”Med den patriarkaliska familjen, och ännu mer med den monogama par-familjen förändrades detta. Hushållsgöromålen förlorade sin offentliga karaktär. De angick inte längre samhället. De blev en privattjänst, kvinnan blev den första av tjänarna, utträngd ut deltagandet i den samhälleliga produktionen (…) Redan här visar det sig att kvinnans befrielse, hennes jämställdhet med mannen är och förblir en omöjlighet så länge kvinnan förblir utestängd från det samhälleliga produktiva arbetet och uteslutande får syssla med  det privata arbetet i hemmet.”

Övergången

Men varför bröts kollektiven upp? Varför infördes den här typen av monogami?

Engels kopplar det till ökad produktivitet, framför allt tämjandet av djur. Att vissa så kallade herdestammar började ägna sig enbart åt boskapsskötsel kallar Engels den första stora samhälleliga arbetsdelningen. Han ställer frågan vem som äger den nya rikedomen, och svarar själv: ”Utan tvivel ursprungligen gensen. Men redan tidigt måste privat äganderätt till hjordarna ha utvecklats (…) Hur och när hjordarna övergick från att vara stammens eller gensens gemensamma egendom till att bli det enskilda familjeöverhuvudets, om den saken vet vi tills vidare ingenting.”

Den stegrade produktiviteten, (han nämner även uppfinningen av vävstolen och metallframställning) gjorde det möjligt för en människa att producera mer än hon själv konsumerade. Överskottet gjorde slaveri möjligt. Eftersom det var möjligt infördes det, enligt Engels: ”Den första stora samhälleliga arbetsdelningen -med dess stegring av produktiviteten, alltså med den ökande rikedomen, och dess utvidgning av produktionsfältet –  medförde under samtliga givna betingelser med nödvändighet slaveriet ”

Slavarna fick man genom att ta krigsfångar.

Den utveckling som Engels skissar upp påverkar även förhållandet mellan män och kvinnor. Precis som tidigare hävdar han att det alltid varit mannens ansvar att anskaffa födan, och att han ägt de redskap som krävts för detta. Kvinnorna ägde sina hushållsredskap. När nu boskapshjordarna blev de nya försörjningsmedlen blev de också mannens egendom, liksom det överskott verksamheten gav.

Kvinnornas öde var beseglat. Engels menar att samma sak som säkrat kvinnan hennes tidigare herravälde i huset, ”att hon uteslutande sysslade med husligt arbete” blev nu hennes fall. ”Kvinnans husliga arbete förlorade sin betydelse vid sidan av mannens förvärvsarbete.”

När mannen tagit makten i huset fick han också snart ”impulsen” att störta moderrätten. Så länge barnen tillhörde moderns klan kunde de inte ärva fadern. Genom att besluta att de manliga medlemmarnas barn i framtiden skulle stanna inom gensen infördes manligt härstamningsled och fadersarvsrätt. Det är detta som Engels kallar det kvinnliga könets världshistoriska nederlag.

Sen följer den monogama familjen, som med Engels ord grundar sig på mannens herravälde, med det uttryckliga syftet att alstra barn med obestritt faderskap eftersom dessa barn en dag ska bli arvingar till faderns förmögenhet. I sakens natur ligger att kravet på strikt monogami bara gäller kvinnorna.

Problemen Engels historieskrivning ovan är flera:

För det första. I de tidiga klasslösa samhällena ägnade sig aldrig kvinnorna bara åt hushållsarbete. De samlade, deltog i jakt och fiske och de skötte jordbruk. De kunde göra det för att de ingick i ett kollektiv där man hjälptes åt att ta hand om de små barnen. Så fort barnen blev lite större deltog de också.

För det andra. Det vore märkligt om klassamhället i form av slaveri växte fram ur urkommunismen utan konflikter, närmast harmoniskt, bara för att produktiviteten ökade. Inte i något annat fall har ett produktionssätt avlöst ett annat utan kriser och stora motsättningar. Och att gå från ett tillstånd där ingen ägde produktionsmedlen (marken, växterna, djuren), där man samarbetade och fattade alla viktiga beslut gemensamt, till ett samhälle byggt på slaveri – det är det mest dramatiska steg mänskligheten tagit.

Varifrån kom ”impulsen” att avskilja en härskande klass som ägde rikedomarna från en egendomslös klass som tvingades arbeta för den ägande klassen. Beskrivningen för tankarna till de bekanta resonemangen om ”människans natur”, det vill säga idén om vår inneboende egoism. Men den historiska materialismen laborerar inte med sådana teorier.

Högkulturer utan klass och kvinnoförtryck

Om det vore så att ett växande överskott i produktionen automatiskt skulle leda till slaveri så borde slaveriet ha uppstått samtidigt med jordbruket. Men det var inte det som hände. Under flera tusen år levde det klasslösa samhället vidare. Det överskott som uppstod användes inte för att berika en klass som befriats från arbete, utan det gick till projekt som var gemensamma för samhället, bland annat religösa monument. Exemplen är många.

Staden Catal Huyuk i Anatolien (i dagens Turkiet) befolkades av upp till 7000 invånare redan för 9000 år sen. Människorna här odlade vete, råg, grönsaker och frukt. De hade tamboskap och getter och de jagade hjort och vildsvin. De hade avancerat hantverk som vävning, tillverkning av stenredskap och obsidianbearbetning och de bedrev handel. Det är med andra ord ett utvecklat samhälle, men det finns inga tecken på klassuppdelning. Tvärtom, det första man ser när man tittar på en skiss över Catal Huyuk är att de omkring tusen fyrkantiga lertegel-husen är praktiskt taget lika stora, ca 25 kvadratmeter, och att de sitter ihop vägg vid vägg. Lennart Palmqvist som skriver om Catal Huyuk i Bra Böckers encyklopedi om människans historia kommenterar flera gånger den ”långt drivna standardiseringen” och menar att den ”antyder en systematisk planering och en hög grad av sammanhållning och samarbete inom samhället”.

Vissa av rummen eller byggnaderna har fungerat som tempel. Där finns gipsornament och stora väggmålningar, 12-18 meter långa. Många föreställer varianter på gudinnor som föder eller omges av djur. Det förekommer också scener av hjortjakt, kvinnor som bär fisknät, berg, växter och fisk.

James Mellart, som var den arkeolog som ledde utgrävningarna, trodde själv att stadens civilisation byggdes runt dyrkan av den Stora Gudinnan. Han ansåg det också högst sannolikt att de flesta ritualer i Catal Huyuk leddes av prästinnor.

I Indusdalen fanns en liknande kultur. Omkring 3 500 f. Kr börjar man tala om små städer där. Sammansmältningen av lokala kulturer till vad som kallas induscivilisationen eller Harappakulturen skedde omkring 2400 f.Kr. Då fanns ett skriftspråk, som moderna forskare inte lyckats tyda men måste ha varit allmänt utbrett eftersom man hittat klotter på krukskärvor och bronser. Det användes också på sigill, som hängde ihop med handeln. När man byggde hus använde man brända lerblock och städerna var uppenbarligen noggrant planerade. Terrakottastatyetter av bland annat modergudinnan har hittats.

Den bäst bevarade utgrävda staden är Mohenjo-Daro (i dagens Pakistan), och där ser man tydligt Harappacivilisationens mest häpnadsväckande inslag: dess fantastiska vatten- och avloppssystem, riktiga badrum i husen och en stor gemensam bassäng.

Man ser också hur staden är byggd i ett rutmönster där gatorna går i öst-västlig och nord-sydlig riktning. Husen är inte lika stora men alla bestod av rum som placerats runt en innergård.

En mellanrubrik i Bra Böckers encyklopedi om människans historia om Harappakulturen lyder ”Ett klasslöst och renligt samhälle”. Kulturen har inte lämnat efter sig några kungliga gravar, någon monumental konst eller andra symboler för kunglig eller prästerlig makt. Man har inte hittat några tydliga stora tempel, men däremot ett sädesmagasin.

En arkeolog som ägnade en stor del av sitt liv åt att kartlägga Europas tidiga historia var Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi vid University of Californa i Los Angeles 1963 -1991. Maija Gimbutas utmanade många etablerade förställningar om stenåldern som grym och barbarisk och hävdade att tiden före bronsåldern, (omkring 6500-4500 f Kr), tvärtom präglades av fred och jämlikhet. Kvinnans starka och centrala roll i samhället visas inte minst i religionen som dominerades av gudinnetro. Hon skriver:

”Under jordbrukarperiodens inledning nådde kvinnorna höjdpunkten när det gäller inflytande i jordbruk, konst, hantverk och samhällsfunktioner. Matriklanen  med sina kollektiva principer levde vidare.

”Matriklan” är samma sak som Engels ”Moderrättsgens”.

Alltså, jordbruket började utvecklades omkring 8000 f.Kr. men de kollektiva principerna och jämställdheten mellan könen levde vidare i stort sett orubbade i tusentals år.

I Europa börjar man kunna se de första spåren av en ny kultur först i samband med bronsålderns genombrott. Vapen dyker upp i de individuella gravarna, som börjar ersätta kollektiva gravkamrar. Våld breder ut sig. Privat äganderätt blir vanligare. Nya manliga gudar träder in på scenen.

Marija Gimbutas ser inte den nya livsstilen som följden av en naturlig utveckling, utan som konsekvensen av en väpnad invasion österifrån. Hon pekar ut de tidiga indo-européer som levde som halvnomader på stäppen norr om Svarta Havet och som hon givit beteckningen  kurgan-folk. Själva ordet ”kurgan” är ryska och betyder kulle, och anspelar på folkgruppernas gravar.

Gimbutas skriver: Kurgantraditionen står i bjärt kontrast till det Gamla Europas civilisation, som i huvudsak var fredlig, bofast, matrifokal och matrilinjär och könsegalitär. Kurganerna hade en krigisk, patriarkal och hierarkisk kultur (…)

Vad vet man då om dessa tidiga indo-européer, som påstås ha ändrat historiens förlopp? Kurgan-människornas första uppseendeväckande prestation var att de tämjde hästen, förmodligen omkring 5000 f.Kr. Att de hjordar som hölls också var stora visas av de mängder av hästben som hittats.

Gimbutas menar att tämjandet av hästen påverkade exploateringen av stäppens resurser och de flesta andra aspekter av livet. Snabba raider möjliggjorde stölder av hästar och nötkreatur, ackumulation av rikedom, möjlighet till handel och utveckling av våld och krig. När väl stäppen var erövrad var utvandring oundviklig.

Samma typ av gravgods och offergåvor återfinns under flera århundraden på platser som ligger hundratals mil från varandra. Långa dolkar, hästoffer och hästfigurer. Tidigt kan man också se att vissa gravar är rikare utrustade än andra. Samma kultur har dominerat ett område som sträcker sig från ett område öster om Donau och mellan Volga, Kaukasusbergen och Urarlbergen.  Det talar för väldig rörlighet och täta kontakter mellan olika stamsamhällen.

Boskapsskötande nomader

Det väsentligaste för en marxist när man försöker förstå  Kurgan-stammarnas samhällsystem är hur deras ekonomi, deras produktionssätt, fungerade. De var boskapsskötande nomader, eller halvnomader. Engels ansåg som vi tidigare skrivit att utsöndringen av ”herdestammar” ur den jordbrukande befolkningen var en väldigt viktig utveckling. Han säger också att djurhjordarna snart övergick från att vara stammens egendom till att bli det enskilda familjeöverhuvudets privategendom. Det finns nutida forskare som underbygger tesen att de djurskötande nomaderna spelat en viktig roll i historien, om än inte alltid så positiv.

Några grundfakta:

1) Nomadisk boskapsskötsel som produktionssätt utvecklas i torra eller halvtorra regioner där förutsättningarna för bofast jordbruk är sämre. En boskapshjord kan bara försörja en mindre grupp människor, i princip en kärnfamilj. Detta för att betet inte räcker till att föda allt för många djur. Därför blir djuren av nödvändighet familjens egendom, med andra ord privat egendom. Marken som man rör sig över är däremot aldrig privatägd.

2) Nomadsamhällena beskrivs ofta som ”hungriga och fattiga”. De är beroende av utbyte med de bofasta jordbrukarna, men gång efter gång under den kända historien har de i stället ägnat sig åt plundring och erövring. Hunnerna på 400-talet och Mongolerna på 1200-talet är de mest kända exemplen. Hästen och ridkonsten möjliggjorde snabba raider.

Om man tänker sig att samma typ av produktionssätt på samma typ av halvtorra stäpper redan omkring 4000 f Kr fick de tidiga indoeuropéerna (kurganfolken) att attackera de fredliga jordbrukssamhällena så måste detta ha börjat undergräva det klasslösa samhället. Överskottsproducerande jordbrukssamhällen i kombination med krigiska, stratifierade  stammar som infört privat äganderätt ger förutsättningar för ett nytt ekonomiskt/socialt system.

För det tredje. Engels utgår från Grekland och Rom, men ett stadium där ekonomin baserades på slaveri var faktiskt undantag internationellt. Han nämner över huvud taget inte det Marx kallar  det ”asiatiska produktionssättet”. Det innebar att jorden förblev i kollektiv ägo, samtidigt som stat byggdes upp. Så var det stora delar av världen.

För det fjärde. Engels klargör inte riktigt skillnaden mellan familjens roll i den härskande klassen och i den utsugna. Han talar om att privategendom gör arv viktigt, och egendomsinnehavaren vill att arvingarna garanterat ska vara hans egna barn. Därmed blir monogami, det vill säga kvinnans trohet avgörande.

Men i arbetarklassen finns ingen egendom och alltså inget arv. Engels drar slutsatsen att i proletariatet råder jämställdhet mellan man och kvinna (”bortsett från lite kvarvarande brutalitet..” ) Han glömmer då vad han tidigare betonat, att problemet för kvinnorna uppstår när reproduktionen skiljs från produktionen, när vård av barn och hushållsarbete ska ske inom kärnfamiljens ram. Han ser inte den funktion som den proletära familjen har i kapitalismen – att frambringa den nödvändiga varan arbetskraft, och vilka konsekvenser det får för kvinnorna.

Som sagt, Engels gjorde ett banbrytande arbete och många av hans analyser är lysande. Men en uppdatering utifrån nya rön inom arkeologi, antropologi och andra vetenskapliga grenar skulle göra marxismen betydligt mer slagkraftig i dagens debatt om jämställdhet och kvinnoförtryck. Och det skulle Engels säkert gilla.

Annonser
%d bloggare gillar detta: