Kommunisterna som bekämpade Stalin

22 Dec

Lenin och Trotskij med Röda Armé-soldater i S:t Petersburg.

Vi publicerar här ett utdrag ur kapitlet ”Partikampens sista fas” i Leo Trotskijs självbiografi ”Mitt liv”. Översättningen är gjord av Göran Källqvist och Martin Fahlgren och publicerades ursprungligen på Marxistiska Internetarkivet. Utdraget berör den sista fasen av den öppna partistriden inom Sovjetunionens Kommunistiska Parti, runt partikongressen 1927. Efter Lenins död år 1924 bildades en ledartrio bestående av Stalin, Kamenev och Zinovjev. Den alliansen kom dock att bli kortlivad, och snart bildades en förenad opposition inom Sovjetunionens Kommunistiska Parti. Under denna sista tid hölls illegala möten som besöktes av tiotusentals kommunister som var kritiska till den riktning Stalin ville föra landet åt. Det skulle inte dröja länge förrän Kamenev och Zinovjev slöt fred med partibyråkratin, medan Trotskijs Vänsteropposition blev utdrivna ur den kommunistiska rörelsen. En stor del av de drivande i denna ursprungliga opposition skulle komma att avrättas under Stalins välde.  Det här utdraget ger en intressant inblick i vidden av den opposition som fanns inom kommunistpartiet. Det finns uppgifter om återupptagna kontakter mellan de olika oppositionsgrupperna åren innan Moskvarättegångarna. Vid 30-talets slut hade en lång rad ledare under ryska revolutionen fallit offer för Stalins utrensningar.

Partikampens sista fas

Ju närmare vi kom den femtonde kongressen, som skulle hållas i slutet av 1927, ju mer kände partiet att det stod vid en historisk skiljeväg. Oron var utbredd i dess led. Trots en fruktansvärd terror ville partiet lyssna på oppositionen. Det var bara möjligt med hjälp av olagliga metoder. Hemliga möten hölls på olika ställen i Moskva och Leningrad. De besöktes av manliga och kvinnliga arbetare och studenter, som i grupper om tjugo till ett- eller tvåhundra samlades för att lyssna på någon företräda­re för oppositionen. På en dag kunde jag gå på två, tre och ibland fyra sådana möten på en dag. Oftast hölls de i någon arbetares lägenhet. Två små rum fullpackade med människor och talaren på golvet mellan de två rummen. Ibland kunde alla sitta på golvet, men oftast hölls diskussionen stående, av brist på utrymme. Ibland kom representanter från den centrala kontrollkommissionen till dessa möten och krävde att alla skulle lämna rummen. De inbjöds att deltaga i diskussionen. Om de störde så kastades de ut. Allt som allt deltog omkring 20.000 personer på dessa möten i Moskva och Leningrad.

Antalet ökade. Oppositionen förberedde med stor skicklighet ett stort möte i Tekniska högskolans samlingssal, som man hade ockuperat inifrån. Salen var fullsatt med 2.000 personer, samtidigt som en enorm folkmassa stod ute på gatan. Administrationen lyckades inte hindra mötet. Kamenev och jag talade i ungefär två timmar. Till sist utfärdade centralkommittén ett upprop till arbetarna att bryta upp oppositionens möten med våld. Uppropet var bara en fasad för de noggrant förberedda angrepp på oppositionen som utfördes av militära enheter under GPU:s ledning. Stalin ville lösa konflikten på ett blodigt sätt. Vi upphörde tillfälligt med de stora mötena. Men det var först efter demonstrationen 7 november.

Trotskij, Lenin och Kamenev under inbördeskriget.

I oktober 1927 höll den centrala exekutivkommittén sitt möte i Leningrad. För att hylla tilldragelsen organiserade myndigheterna en massdemonstration. Men genom en oförutsedd slump tog demonstrationen en helt oväntad vändning. Zinovjev och jag och några andra i oppositionen körde runt i staden i bil, för att skaffa oss intryck av stämningen och antalet i demonstrationen. Mot slutet av vår resa närmade vi oss Tauriska palatset, där det hade ställts upp lastbilar som läktare för den centrala exekutivkommitténs medlemmar. Vår bil stannade strax innan en rad poliser. Det gick inte att komma förbi. Innan vi hann bestämma oss för hur vi skulle komma ut från återvändsgränden, skyndade sig befälhavaren fram till vår bil och erbjöd sig utan någon undermening att eskortera oss till läktarna. Innan vi hann övervinna vår tvekan öppnade två led av poliser en väg för oss till den sista lastbilen, som fortfarande var ledig. När massorna fick höra att vi stod på den sista läktaren förändrades demonstrationens karaktär. Folk började ointresserade gå förbi de första lastbilarna utan att ens svara på hälsningarna från dem, och skyndade sig till vår läktare. Snart hade en grupp av tusentals personer samlats kring vår lastbil. Arbetare och soldater stannade, tittade upp, ropade sina hälsningar, och tvingades sedan gå vidare eftersom de bakom otåligt tryckte på.

En grupp poliser som skickades till vår lastbil för att återställa ordningen fångades av den allmänna stämningen och vidtog inga åtgärder. Ett hundratal av apparatens pålitliga underhuggare skickades ut bland folk­massorna. De försökte vissla ut oss men deras isolerade busvisslingar dränktes i folkets jubel. Ju längre detta fortsatte ju mer outhärdlig blev situationen för demonstrationens officiella ledare. Till slut kom den centrala exekutivkommitténs ordförande och några av dess mest framstående medlem­mar ner från den första läktaren, där det bara fanns en enorm tomhet, till vår läktare som stod allra sist och var ämnad till de minst viktiga gästerna. Men inte ens denna djärva åtgärd kunde rädda situationen, ty folk fortsatte att ropa namn – och det var inte namnen på de som officiellt hade makten.

Zinovjev blev genast optimistisk, och förväntade sig viktiga resultat av denna manifestation. Jag delade inte hans impulsiva bedömning. Arbetarmassorna i Leningrad visade sitt missnöje i form av ett platoniskt stöd till oppositionens ledare, men de var ännu inte förmögna att hindra apparaten från att göra processen kort med oss. Jag gjorde mig inga illusioner om det. Å andra sidan var det uppen­bart att demonstrationen skulle få den härskande fraktionen att inse att de måste skynda sig att krossa oppositionen, så att massorna skulle ställas inför ett fullbordat faktum.

Nästa milstolpe blev demonstrationen i Moskva till minne av oktoberrevolutionens 10-årsminne. I de flesta fall bestod demonstrationens organisatörer, författarna till jubileumsartiklarna och talarna av personer som antingen hade stått på andra sidan barrikaderna under händelserna i oktober, eller helt enkelt hade sökt skydd under familjens tak tills de kunde förstå vad som hade hänt, och de hade anslutit sig till revolutionen först sedan segern var säkrad. Det var med nöje snarare än bitterhet som jag läste artiklarna och lyssnade till radiotalen där dessa snyltgäster anklagade mig för att förråda oktoberrevolutionen. När man förstår hur den historiska processen utvecklar sig och hur ens motståndare kontrolleras av krafter som han inte känner till, då får inte ens de mest vedervärdiga, svekfulla och skändliga handlingar någon makt över ens sinne.

Oppositionen beslutade sig för att delta i demonstrationen med sina egna plakat och egna paroller. De var inte på något sätt riktade mot partiet. De löd till exempel: ”Kamp mot högern – mot kulakerna, nepmännen och byråkraterna”… ”Låt oss fullfölja Lenins testamente”… ”Mot opportu­nismen, mot splittring, och för det leninistiska partiets enhet.” Idag utgör dessa paroller Stalin­fraktionens officiella trosbekännelse. 7 november slet man oppositionens plakat ur händerna på dem och slog dem i bitar, och de som bar dem misshandlades av speciellt organiserade enheter. De officiella ledarna hade lärt sig läxan från Leningrad, och denna gång var de mycket bättre förbered­da. Massorna visade tecken på obehag. Det var med oro de anslöt sig till demonstrationen. Två aktiva grupper reste sig över det oroliga och förvirrade folket – oppositionen och apparaten. Ökänt icke-revolutionära och ibland rent fascistiska element kom nu till apparatens hjälp som frivilliga i kampen mot ”trotskisterna” på gatorna i Moskva. En polisman som låtsades ge en varning, sköt öppet mot min bil. En berusad tjänsteman från brandkåren skrek förbannelser och hoppade upp på fotsteget på min bil och slog sönder fönstret. För alla som kunde se var händelserna på Moskvas gator 7 november uppenbarligen en övning inför termidor.

Grigorij Zinovjev.

En liknande demonstration ägde rum i Leningrad. Zinovjev och Radek hade begett sig dit, men de greps av en specialenhet, och under förevändning att skydda dem från massan stängdes de in i en byggnad under hela demonstrationen. Samma dag skrev Zinovjev till oss i Moskva: ”All tillgänglig information tyder på att detta illdåd kommer att gynna vår sak avsevärt. Vi är ivriga att få höra vad som hände med er. Alla kontakter [det vill säga hemliga diskussioner med arbetarna] förlöper mycket bra här. Det är en stor förändring till vår fördel. För tillfället har vi inte för avsikt att resa.” Det var den sista oppositionella gnistan av energi från Zinovjevs sida. Nästa dag befann han sig i Moskva och yrkade bestämt att vi måste kapitulera.”

Annonser
%d bloggare gillar detta: