Ernst Wigforss: ”Manifestet tände elden” (1962)

12 Jan

Denna artikel skrevs år 1962 av den socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss, som var finansminister under perioderna 1925-26, 1932-36 och 1936-49. Ursprungligen skriven för tidningen Arbetet i februari 1962 som del av artikelserien Partiprogram och dagspolitik, som hängde ihop med socialdemokratins dåvarande diskussion om nytt handlingsprogram. Artikelserien utgavs senare samma år som skrift med titeln Är du socialist?. I dessa tider då liberala krafter blir allt mer högludda inom socialdemokratin är Wigforss artikel en påminnelse om den historiska epok under vilken marxismen erkändes som grundläggande för hela arbetarrörelsen. Wigforss lyfter i artikeln särskilt fram kapitalkoncentrationen och insikten om att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk som Kommunistiska Maniftestets viktigaste bidrag.

Den marxism det här blir tal om finns i Kommunistiska manifestet. Dess öden inom den svenska socialdemokratin tar sin början femti år senare med det första partiprogrammet 1897. Manifestet skrevs samman av två ungdomar, ännu inte fyllda 30; Karl Marx var 29 år, Friedrich Engels två år yngre. Det kom till i hast strax före årsskiftet 1847/48, på uppdrag av en kommunistisk organisation, för en kongress i London i januari 1848. Det innehöll den syn på samhällsutveckling och socialism som snart skulle sopa åt sidan alla medtävlare och efter hand sätta sin marxistiska prägel på den socialistiska arbetarrörelsen i länderna på den europeiska kontinenten.

Vad var det som segrade med marxismen? Det var inte något särskilt mönster för hur ett socialistiskt samhälle skulle se ut. Det fanns knappast plats för något nytt i det överflöd av planritningar för idealsamhällen som redan förelåg. Och manifestet ville vända blickarna bort från dem alla. Också de socialistiska eller kommunistiska. Deras upphovsmän hade visat sin klarsynthet och tankeskärpa i kritiken av samhället sådant det var. Men när de skulle söka räddningen, såg de ingen annan väg än att vädja till förnuftet och den goda viljan hos alla människor, och varför inte då främst de männskor som hade inflytande och makt. Med sina fantastiska planer ställde de sig liksom utanför elller ovanför den historiska process, i vilken kapitalism och industriell revolution höll på att upplösa det gamla samhället och skapa formerna för ett nytt.

De såg inte krafterna som var verksamma i denna process och som skulle driva kapitalismen till dess egen undergång. De såg ännu mindre att under denna process höll det på att växa fram en klass av lönarbetande proletärer, som när tiden var inne skulle ta makten från de privata kapitalisterna, ta över det arv de lämnat i form av en fullkomnad ekonomisk organisation, genomföra sin egen frigörelse och därmed också befria hela samhället från allt det onda som var förbundet med en kapitalistisk samhällsorganisation.

Det är kring denna centrala tanke om det kämpande och segrande proletariatet som den historiska framställningen i manifestet hålls samlad. Kring den grupperas iakttagelser och teorier som ger stöd åt förutsägelserna och stärker övertygelsen att de oemotståndligt går mot sin uppfyllelse. Men det som i manifestet kallas oundvikligt, kommer inte till stånd utan mänskornas aktiva medverkan. Arbetarklassens frigörelse måste vara arbetarklassens eget verk. De förhållanden under vilka denna klasskamp förs och formerna för det nya samhälle vari den skall utmynna, bestäms emellertid av det borgerliga samhällets natur och historia. Och det är här de möter de olika elementerna i synen på det borgerliga samhället och dess framtid. De kan plockas ihop ur framställningen i manifestet och bildar tillsammans det man vant sig vid att kalla den marxistiska teorin för den kapitalistiska utvecklingen.

Storföretagen, som under en stormande frammarsch sopar undan äldre ineffektiva produktionsformer, hopar allt större rikedomar vid den ena samhällspolen under fortgående utarmning vid den andra. Kriserna vittnar om att de ökade produktionskrafterna inte kan få sin fulla utveckling i ett samhälle, bundet vid en fördelning av avkastningen som den enskilda äganderätten i klassamhället kräver. Under allt detta en ständig ökning av de egendomslösa proletärernas antal. Deras klass blir den överväldigande massan av befolkningen och dess erövring av ställningen som härskande klass kan därför kallas erövringen av demokratin.

När denna nya härskande klass har upphävt kapitalisternas herravälde över produktionsmedlen, har den upphävt förutsättningarna för klassmotsättningar och klasser över huvud och därmed också upphävt sitt eget herravälde som klass. Den politiska makten ”i egentlig bemärkelse”, dvs. som medel för denn ena klassen att förtrycka den andra, försvinner därmed. I stället för det borgerliga samhället med klasser och klassmotsatser träder en mänsklig gemenskap, där den fria utvecklingen för varje enskild är förutsättning för allas fria utveckling. Hur är det med elementerna i denna samhällssyn? Fanns inte åtminstone några av dem utvecklade före tillkomsten av Kommunistiska manifestet?

Det är mycket möjligt att man i den oöverskådliga litteraturen om marxismen kan finna ett uttömmande svar också på denna fråga. Några punkter har nog länge varit klara. Proletariatets tillvaro var välbekant, dess elände likaså. Åtminstone inom en av de s.k. utopistiska riktningarna hade man klart skildrat lönarbetarnas läge, deras utarmning som en följd av den industriella utvecklingen och de kapitalistiska företagsformernas allt större utbredning. Tendensen till koncentration av produktionen i storföretag och en därmed sammanhängande anhopning av rikedom hos en ny industriell aristokrati hade sålunda konstaterats av Fourier, som talade om en ny art av feodalism. Hans lärjungar, framförallt Considérant, utvecklade tankegången vidare med en rikedom av konkreta detaljer. Den fria konkurrensen för enligt honom oundvikligt till den starkares seger över den svagare och till olika arter av monopol.

Det är inte bara på produktionsområdet som de moderna betingelserna är oerhört ogynnsamma för småföretag och mindre egendomsägare; samma förhållanden med markerade klyftor som följd återfinns på handelns, köpenskapens och konsumtionens områden. — Denna feodalism kan anses fullt utbildad när största delen av nationens industriella egendom och jordegendom kommit att tillhöra en minoritet som njuter alla fördelar av detta tingens läge, medan det till tvångsarbete i fabriker och jordbruk dömda stora flertalet av folket får nöja sig med den karga lön som man nådigt beviljar. Då skulle man kunna betrakta hela Frankrike som en enda stor domän som med massornas arbete brukas till förmån för ett litet antal allsmäktiga egendomsägare.”

Man behöver emellertid inte gå till socialistiska utopister för att på 1830- och 40-talen finna farhågor uttalade för en utveckling i riktning mot en ny industriell aristokrati. Tocqueville, som är berömd för sin skildring av den amerikanska demokratin och som kan kallas en moderat liberal, upprepar som något välkänt uppfattningen att stordriften skulle tränga fram och att jämsides med den ökade rikedomen hos kapitalägarna gick fattigdomen hos de förtryckta lönarbetarna:

Alltså samtidigt med att den industriella tekniken oupphörligt trycker ner arbetarklassen, lyfter den arbetsgivarklassen högre. Den ene lever i ett ständigt trångt och ofrånkomligt beroende och tycks vara född till att lyda, liksom den andre till att befalla. Vad är detta om inte aristokrati? — I alla händelser är det åt detta håll som vännerna av demokratin bör oupphörligt och med oro vända sina blickar, ty om någonsin den permanenta klasskillnaden och aristokratin på nytt skulle tränga in i vår värld, så kan man förutsäga att de kommer att göra sitt inträde genom denna port.”

Att häva proletärernas elände var ett av samhällsförbättrarnas mål. Men inte heller socialisterna bland dem hade tagit det elände och förtryck vari proletärerna levde till utgångspunkt för planer på en aktiv roll för dem i omdaningen av hela samhällsorganisationen. Klasskampen avvisades uttryckligen, också av dem som ifråga om tidigare skeden klart såg den roll som kampen mellan klasserna spelat i den historiska utvecklingen. Vill man finna en förebild för den roll som marxismen gav åt en organiserad arbetarklass i kamp för sina intressen, får man gå över kanalen, till de engelska chartisterna. Av dem proklamerades för första gången, att arbetarklassens frigörelse måste vara arbetarnas eget verk. Chartisterna nämns också med gillande i manifestet.

Men chartismens mål var oklara, torftiga, delvis besynnerliga. Den slogs ned med våld, och det skulle dröja femti år efter Kommunistiska manifestet, innan en ny politisk arbetarrörelse ånyo började växa fram i det industriellt mest utvecklade landet i Europa. Vad som kan utredas om källor till elementerna i Kommunistiska manifestet, ändrar ingenting i det faktum att det var sammangjutningen av idéerna till en enhetlig samhällssyn och en ur denna framsprungen tändande vädjan till politisk aktion, som gör att manifestet kommer att stå som inledningen till ett nytt skede i den socialistiska rörelsens historia.

Annonser
%d bloggare gillar detta: