Varför är historia revolutionärt?

15 Jan


Revolutionära kvinnor under spanska inbördeskriget.

Varför är historia revolutionärt? Frågan rymmer ett djärvt påstående, men Vänsterhistorikerna ryggar inte undan för sådant. Men vad finns det egentligen för argument för det påståendet? Till att börja med vill jag påstå att historia är revolutionärt helt enkelt eftersom den historiska verkligheten står på de förtrycktas sida. Så gott som varje person med sunt förnuft och ett hjärta kan se hur djupt orättfärdigt människor har behandlats under historiens gång. Vi kan inte undgå att sympatisera med undertryckta som rest sig för att erövra sin värdighet – och vem kan idag förneka den oerhörda roll som arbetarklassen spelat för att förverkliga de högtflygande ideal som franska revolutionen och alla andra folkliga uppror har försvarat?

Genom en överblick av historiens gång kan vi också se att det som idag predikas som självskrivet och evigt igår var motbjudande och otänkbart. Historien visar oss att allt fast och beständigt förflyktigas gång på gång. Genom historiska studier får vi kött på benen för den dialektikens lärdom att allt är under ständig rörelse, förändring och omvandling. Vi kan också se hur under denna förändring element från det förflutna hamnar i motsättning till – men också blandas med och inverkar på – det nya som föds ur det gamla. På så sätt återerövrar vi mänsklighetens okränkbara rätt och oundvikliga plikt att forma och omforma världen. En snabb blick i en historiebok bryter ned den liberala hegemonins ”omöjlighetsmur”, vidgar horisonten och manar oss att ”storma himlarna”.

Historia är också revolutionärt eftersom föreställningarna om det förflutna så starkt präglar vad vi ser som möjligt och eftersträvansvärt. Människor med makt försöker att sopa igen spåren från förtrycktas kamp. Strävan efter frigörelse ska upplevas som så fåfäng och riskabel att den upphör. På så sätt används historia som ett kraftfullt medel av makthavande för att påverka dagens verklighet. Det handlar både om vad som sägs och vad som förtigs.

Konkret kan det handla om att diskutera ”kommunism” och nazism som två likvärdiga avvikelser från den ”liberalt-demokratiska” normen. En del av argumentationen består av att tungt värderade ideal och åsikter som starkt avviker från hegemonin skapar kaos och elände. Om bara den liberalt-demokratiska hegemonin lämnades i fred skulle vi ha en perfekt värld. Det är ett sätt att försöka stigmatisera all radikal samhällskritik som lika naiv som farlig.

Att fascismen såväl som stalinismen föddes ur en kapitalistisk värld där den stora majoriteten icke-vita behandlades som djur, och arbetare var underkastade odrägliga villkor och en diktatur på arbetsplatserna, trollas på så sätt bort. De brott som på detta sätt hamnar i skymundan är händelsevis kolonialismens och kapitalismens. Man skulle kunna parafrasera Marx och påpeka att den så kallade liberala demokratin och kapitalismen är blod- och smutsdrypande från topp till tå.

Den här bloggen är präglad av en strävan att väcka insikten om vilken kraft som finns i historien, och uppmuntra till att utforska historien som en del av kampen för frigörelse och framsteg. Vi är övertygade om att öppensinnade studier av historien kommer att bekräfta och förstärka argumenten för en jämlik värld.

Det tunisiska folket lär oss en historisk läxa…

Jag skriver det här samtidigt som det tunisiska folket – som så många folk tidigare genom historien – har överrumplat sina härskare och lämnat världen med öppna munnar. Det visar på den historiska sanningen att det som igår tycktes vara av granit imorgon kan förvandlas till sand. I en sjuk och bräcklig värld kan liknande överraskningar vara runt hörnet i ett flertal länder. Den historiska utvecklingen framför våra ögon visar att de folkliga upprorens tid inte är förbi, och det ser såväl de härskande som de undertryckta i regionen och runt om i världen. Denna dag år 1919 avrättades en av dessa folkliga upprorsledare, Rosa Luxemburg, av borgerliga frikårer. Hennes sista ord är värda att ta tillvara och är lika aktuella idag som då de skrevs:

”Er ”ordning” är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”

Erik Andersson, redaktör för Vänsterhistorikerna

Annonser
%d bloggare gillar detta: