Lärdomar av den iranska revolutionen 1979

14 Mar

Massiva demonstrationer under den iranska revolutionen 1979.

I den här artikeln beskriver Alexander Regander den iranska revolutionens utveckling under slutet av 1970-talet. Författaren menar att arbetarklassen i praktiken hade makten i sin hand men under ledning av Tudehpartiet (det Sovjetvänliga officiella kommunistpartiet) öppnade upp för Khomenei. Det iranska prästerskapet använde en anti-kapitalistisk och anti-imperialistisk retorik för att vinna förtroende, medan de byggde upp miliser (”revolutions”garden) som användes för att krossa de demokratiska arbetarråden och fackföreningarna. Regander menar att revolutionen kunde ha fått ett annat resultat, och försöker dra lärdomar för kampen i Mellanöstern idag. Artikeln publicerades nyligen i tidningen Avanti. Har du själv erfarenheter av revolutionen i Iran? Hör av dig till vansterhistorikerna@wordpress.com! Vi publicerar gärna fler versioner av den iranska revolutionens förlopp.

Den iranska revolutionen startade redan tidigt 1977, då medborgarrättskämpar; intellektuella, studenter, författare och advokater, höjde sina röster och började kräva grundläggande demokratiska friheter. Dessa samhällslager utgör många gånger en bra barometer på de allmänna stämningarna i samhället, och deras medvetande reflekterar ofta de underliggande känslorna av missnöje som utvecklas och ackumuleras under en period av ökade sociala och ekonomiska motsättningar.

Shahens styre var en klassisk totalitär regim, en bonapartistisk stat som upprätthöll sin makt genom att balansera mellan samhällets alla klasser och samhällslager, dessutom villigt uppbackad av imperialismen genom direkt stöd från USA. Shahregimen var en synnerligen farlig och rå diktatur. Den hade en väl utvecklad repressiv apparat som förtryckte alla oppositionella yttringar. Den hemliga polisen, SAVAK, var känd för sin brutalitet och sina vidriga tortyrmetoder. Den fängslade, torterade och avrättade folk utan rättegång. Regimen gick långt i sina strävanden att upprätthålla sin makt. Den förbjöd den fria pressen, all form av politisk organisering. Särskilt hänsynslös var den mot arbetarrörelsen och många kommunister och socialister mördades och förföljdes under Shahens styre som gått till historien som en av de brutalaste totalitära regimerna någonsin.

Den här typen av stater kan synas oöverstigliga pga. deras kontroll över samhällets repressiva apparat som på ytan ger ett sken av stabilitet och styrka. I själva verket vilar deras makt på en skör tråd. De kan bara fungera och upprätthålla sig själv genom ett system av terror så länge massorna är passiva och inte rör sig. Historien är full av exempel på hur totalitära regimer rasar som ett korthus när revolutionen sätter massorna i rörelse. Då kan ingen regim oavsett styrka, lojal militär och polis, rå på dem. Den iranska revolutionen är ett av många historiska skeenden som bekräftar det här.

Revolutionen sjuttionio skedde vid en tid då det iranska samhället genomgått en period av massiv industrialisering och genomgripande förändringar i samhällets sociala sammansättning. Shahen genomförde under sextiotalet en serie ”reformer” med syfte att stärka den industriella utvecklingen i Iran och samtidigt förhindra en social explosion underifrån. Dessa ”reformer” kallades för den vita revolutionen och de lovade bl.a. jord åt miljonerna av jordlösa jordbruksarbetare och bönder.

I den här processen exproprierades de stora jordägarna på landsbygden och stora jordegendomar tillföll staten. I praktiken kom de aldrig de fattiga och jodlösa till del, utan hamnade i Shahens egna ägor och till de som fanns i hans närmsta krets. Den vita revolutionen resulterade i att de sista feodala resterna slogs i spillror vilket stärkte regimens utveckling mot industrialismen. Samtidigt innebar den att de skikt som fanns direkt under regimen som tidigare stött Shahen nu såg sina villkor försämras, bl.a. det shiitiska prästerskapet som var en av de största jordägarna, fick sin jord exproprierad.

Samtidigt med den vita revolutionen genomfördes också en serie av lagar som innebar massiva attacker mot tidigare shatrogna skikt. Basarhandlarna var en grupp som såg sina villkor kraftigt försämras genom t.ex. prisregleringar, ökade skattekrav och upprättandet av statliga livsmedelbutiker som sålde direkt från producenterna och konkurrerade ut basarhandlarna som mellanhand för livsmedel.

Förutom att kapa banden med de feodala resterna på landsbygden, innebar reformerna en utveckling där miljontals unga människor strömmade in till städerna och utgjorde basen för den starkt växande arbetarklassen som skulle komma att spela en stor roll i den revolutionära processen.

Iran såg en stor tillväxt fram till mitten av sjuttiotalet (15-20%) och hade haft ökade oljeintäkter alltsedan de kraftiga prisökningarna 1973.  Trots den ekonomiska tillväxten ökade ojämlikheten och klyftorna i samhället. Massorna av arbetare och även mellanskiktet fick ingen del av kakan. Deras andel av den totala konsumtionen sjönk under den period ekonomin växte som allra mest. De rika däremot ökade sin andel av konsumtionen avsevärt.

Mot mitten av sjuttiotalet gick den iranska ekonomin in i en kris som ett led i den internationella krisen för kapitalismens vid den här tiden. Inflationen sköt i höjden och arbetarklassens och mellanskiktets inkomster åts upp av höjda priser och hyror. Levnadsstandarden utarmades med accelererande fart till nivåer som innebar att miljontals människor kastades ner i fattigdom.

Shahen kände av de ökande sociala spänningarna, stämningarna av missnöje och desperation som spred sig bland breda lager i samhället. Han insåg allvaret i situationen. AV rädsla för en revolution underifrån och genom tryck från den amerikanska imperialismen, som var livrädda för en revolution i ett nyckelland i mellanöstern med stora oljetillgångar, försökte han lösa situationen genom reformer ovanifrån bl.a. inkallandet av ett parlament. Detta var för lite och för sent. Förtroendet för hans regim var sedan länge förbrukat och massorna kunde utnyttja den tillfälliga viljan till kompromisser för att skapa ett tryck för sina krav. Istället för att lösa situationen banade reformerna vägen för och förberedde arbetarklassens inträde på den historiska scenen som tillsammans med de förtryckta massorna och mellanskiktet skulle störta hans regim.

Industrin växte under hela sjuttiotalet snabbt tack vare de enorma summor kapital som oljeintäkterna gav regimen. Ekonomins starka tillväxt och industrins expansion ledde samtidigt till en stor expansion av arbetarklassen som också växte enormt mycket i styrka. Utvecklingen hade skapat regimens egna dödgrävare; den unga och kämpande iranska arbetarklassen. Samtidigt som det skedde en enorm tillväxt i industrin, fortsatte de sociala motsättningarna att skärpas. Inflationen rasade och är bakgrunden till utvecklingen av den massoron som spred sig som en löpeld genom landet under 1977.

Shahen och hans regim hade ingen lösning på krisen i ekonomin. De försökte genomföra politiska lättnader i sitt styre genom en serie reformer som öppnade upp regimen, i tron om att det skulle dämpa de sociala motsättningarna och massmissnöjet som lamslog samhället. Den havererade ekonomiska situationen försökte de lösa genom att lasta det stora ansvaret på arbetarklassen och den arbetande delen av befolkningen. En serie åtstramningar genomfördes vilket spädde på utarmningen av massornas levnadsstandard och det framkallade massiva reaktioner.

1978 exploderade det iranska samhället och breda folklager gick ut i öppen kamp mot Shahen och hans styre. Kampen var ett uttryck för de motsättningar som legat och jäst under ytan under en lång tid. Strejker och demonstrationer svepte genom samhället och en massrörelse mot regimen utvecklades. Den förde fram demokratiska krav som att politiska fångar skulle friges, krav på ny konstitution med fria val och parlamentarism, fri- och rättigheter som t.ex. yttrandefrihet, organisationsfrihet, men den kämpade samtidigt för krav på förbättringar av den sociala och ekonomiska situationen. Regimen valde att ge efter för en del av kraven. Shahen utsåg en ny premiärminister, politiska oppositionspartier blev lagliga (förutom vänsterpartierna), och politiska fångar frigavs, men eftergifterna visade sig snarare stärka den revolutionära rörelsen eftersom de såg att det fanns en blotta och ett utrymme att använda för att föra kampen till en ny högre nivå.

Den tändande gnistan för revolutionen var en händelse den 8 mars 1978 då oppositionen samlats för en stor demonstration i Tehran. Militären sattes in för att upplösa demonstrationen. Armén öppnade eld mot demonstranterna och dödade tusentals. Den här händelsen kallas för den svarta fredagen och den gav upphov till massiva reaktioner. Kort efter detta kom ett direkt svar från arbetarklassen mot regimen genom ett upprop för en politisk strejk mot Shahens styre. Strejkropet initierades av oljeraffinaderiarbetarna som krävde solidaritetsaktioner mot massakern. Strejkropet fick stort gehör och spred sig snabbt över alla landets större städer. Arbetarklassen trädde fram som revolutionens ledande kraft och visade att de var den dominerande och mest organiserade sociala kraften. Deras ekonomiska krav förvandlades snabbt till politiska; ner med Shahen, död åt USA imperialismen!

Arbetarklassen fick med sig alltfler delar av samhället, som anslöt sig till generalstrejken; offentliganställda; lärare, läkare och sjukhusanställda samt anställda inom post, tv och tele, etc. Ständigt drogs nya samhällsskikt med i revolutionen, tjänstemän och bankanställda och kanske en av de viktigaste nämligen armén som deklarerade att de inte längre stödde Shahen. En revolution är inte bara de där avgörande ögonblicken där makten övergår från en grupp till en annan. Det är en djupt mobiliserande, i samhället brett förankrad process, där den stora massan av vanligt folk som inte tidigare varit politiskt aktiva stiger fram och tar sig an uppgifter att förändra samhället i grunden. En revolution är en process som involverar i princip alla delar av samhället. Revolutionen delar samhället i två till varandra motstående krafter utifrån klasslinjer; revolution och kontrarevolution. Revolutionen kom snabbt till en punkt där soldaterna inte längre var beredda att skjuta på de strejkande och demonstranterna. Armén är en del av samhället och påverkas ju självklart också av revolutionen och delas upp i för eller emot revolutionen där soldater och underofficerare oftast ställer sig på revolutionens sida.

Strejken, framförallt inom oljeindustrin som omfattade 30,000 arbetare, var ett tungt slag mot regimen. Den förlorade 74 miljoner dollar varje dag i uteblivna intäkter. Generalstrejken blev en kraftmätning och förde på ett mycket konkret sätt fram frågan om makten i samhället. Armén övergav Shahen, strejkrörelsen visade att samhällets hjul var i händerna på den arbetande befolkningen. Det fanns inget kvar för Shahen att försvara och han insåg till slut att spelet var förlorat, tog vad han kunde, och flydde till USA i februari 1979.

Den iranska revolutionen är ett av de mäktigaste och mest avancerade uttrycken för arbetarklassens styrka och kraft som vi har sett under 1900-talet, om vi bortser från den ryska revolutionen. Den var en inspiration för miljarder arbetare över världen och kunde, om kampen förts till sitt slut, ha blivit världsrevolutionens tändande gnista. Istället har den iranska revolutionen fått stå som exempel på hur fel det kan gå när arbetarklassen och dess partier inte tar ledningen och visar vägen framåt, genom ett socialistiskt program med målet att bryta med kapitalismen.

Den iranska revolutionens största tragedi är att kontrarevolutionen kunde sätta sig som ledning för den revolutionära rörelsen vilket ledde till ett synnerligen blodigt, tragiskt och brutalt nederlag. Den revolutionära massrörelsen involverade i princip alla de förtryckta befolkningslagren. Massorna tog makten genom massmobiliseringar och demonstrationer på gator och torg, upprättande strejkkommittéer på många av de stora företagen. På vissa håll tog arbetarna över både produktion och distribution av varor på lokal nivå. Den här magnifika revolutionära rörelsen leddes av den organiserade arbetarklassen genom strejkkommittéerna och genom det stora inflytandet som Thudepartiet (det stora kommunistpartiet) fick i kampen mot regimen. Den iranska revolutionen var inte som ofta felaktigt framhävs, en islamisk revolution. Den revolutionära massrörelsen krävde demokrati och sociala och ekonomiska förbättringar för folket, inte sharialagar och slöjtvång. Det senare blev istället kontrarevolutionens program.

Det islamska shiitiska prästerskapet, under ledning av Ayatollah Khomeini, kunde etablera sig som ledare för revolutionen genom den iranska arbetarrörelsens felaktiga politik och brist på revolutionärt ledarskap. Khomeini och prästerskapet representerade kontrarevolutionen och inget annat! Framförallt Thudepartiet spelade en stor roll i att makten ur revolutionens händer. De vägleddes av den stalinistiska och mensjevikiska tvåstadieteorin. Den innebar kort uttryckt att de inte ansåg att Iran var moget för en socialistisk utveckling. De menade att Iran först behövde genomgå en lång period av kapitalism innan förutsättningarna för en socialistisk samhällomvandlig kunde utvecklas. Det menade att revolutionen därför var tvungen att ledas och genomföras av den progressiva borgerligheten. De hittade sin ”progressiva borgerlighet” i det shiitiska prästerskapet och Ayatollah Khomeini. Därför underordnade de sig helt hans ledarskap och uppmanade alla sina medlemmar och arbetarklassen att följa samma linje. Detta var ett helt vansinnigt beslut eftersom makten låg i händerna på massrörelsen och framförallt arbetarklassen i strejkkommittéerna som vägleddes av det väldiga Thudepartiet. De hade makten i sina händer men gav ifrån sig den.

Prästerskapet snubblade över makten och det innebar en märklig situation eftersom kontrarevolutionen helt plötsligt fick rollen som ledare för revolutionen. Det innebar att utvecklingen fick en del särskilda uttryck. Framförallt kontrarevolutionen fick en speciell karaktär då prästerskapet hela tiden balanserade mellan sina kontrarevolutionära ansträngningar och ett sätt att behålla massornas förtroende. Den var därför tvungen att ”ta över” de revolutionära parollerna och föra fram en radikal anti-kapitalistisk och anti-imperialistisk retorik.

De såg till att förbereda sin egen maktbas och plantera fröna för sin nya stat. De etablerade så kallade ”revolutionsgarden” och andra paramilitära enheter och strukturer som de använde i de fall folk inte ställde upp på de beslut som prästerskapet tog. Dessa förband bildade basen för den nya totalitära regim som det shiitiska prästerskapet ersatte det gamla Shahstyret med. Successivt åren efter 1979 och Shahens flykt, hårdnade samhällsklimatet och det blev tydligt att det den nya stat som byggdes upp under ledning av Khomeini inte infriade revolutionens krav och målsättningar. Den nya regimen använde revolutionsgardena för att fullständigt krossa arbetarklassens organisationer, ta ifrån massorna organisationsfriheten, yttrandefriheten och mötesfriheten. Många av de framsteg som folket kämpat sig till i revolutionen togs snabbt ifrån dem sedan prästerskapet konsoliderat sin nya stat. En diktatur hade avlösts av en ny. Khomeini som gjorde anspråk på att vara den stora revolutionsledaren, och av vänsterns hade sett som en ledare, framträdde efter ett tag i öppen dager som den blodsbesudlade kontrarevolutionär han var!

Den iranska revolutionen 1979 är viktig ur många olika aspekter. Den är en inspiration för arbetare, ungdomar och studenter, för alla förtrycka befolkningslager i välden, för att den visar vilken kraft massorna får när de sätts i rörelse. Men den lär oss samtidigt vilken oerhört viktig roll som arbetarklassens organisationer, speciellt dess ledarskap, spelar för att revolutionen ska kunna föras till sitt slut och inte krossas av kontrarevolutionen.

Alexander Regander

Annonser
%d bloggare gillar detta: