Socialdemokratiska Ungdomsförbundet – det gemensamma ursprunget

12 Jun

Per-Albin Hansson några år senare än 1905.

1917 startades Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU), och fyra år senare uppstod Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU, idag Ung Vänster). Det många inte känner till är att det innan 1917 fanns ett gemensamt ungdomsförbund för arbetarrörelsen – Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF).

SDUF bildades år 1903 som en utbrytning ur det anarkistiskt präglade ”Socialistiska Ungdomsförbundet”, som dittills varit den ungdomsorganisation som stått närmast Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Bland SDUF:s medlemmar fanns bl.a. Per-Albin Hansson (senare statsminister), Gustav Möller (sedermera socialminister), Ivar Vennerström (försvarsminister på 40-talet), Karl Kilbom (senare facklig kommunistisk ledare innan han gick tillbaka till SAP) och Zeth ”Zäta” Höglund (senare bl.a. stadsborgarråd för SAP i Stockholm).

Den förstnämnda kom att leda förbundets högerriktning, medan ”Zäta” Höglund intog den mest drivande rollen på vänsterflanken. Höglund startade tillsammans med likasinnade i Stockholm år 1908 tidningen ”Stormklockan”. Efterföljande förbundskongress slog fast att den skulle vara ungdomsförbundets tidning.

SDUF utvecklade tidigt en kritisk hållning gentemot partiets parlamentariker, som man menade saknade förmåga att stå emot det det kapitalistiska samhällets tryck. Under Första Världskriget blev konflikten med partiledningen akut, när denna upprepade gånger krävde ungdomsförbundets underkastelse.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet besvarade kraven på att underkasta sig partiinstansernas beslut genom att deklarera att man vara obrottsligt lojala gentemot partiprogrammet. Underförstått var det en pik mot partiledningens ovilja att stöta sig med sina borgerliga kollegor i riksdagen i frågor om socialistisk samhällsomvandling och anti-militarism.

Detta ledde fram till en medlemsomröstning inom SDUF, där 95% av medlemmarna röstade mot att lyda partiledningens ultimatum. Splittringen av arbetarrörelsen var ett faktum: ungdomsförbundet spelade en drivande roll vid bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti år 1917 (sedermera SKP 1921-1967, VPK 1967-1990 och Vänsterpartiet 1990-).

Det svenska socialdemokratiska ungdomsförbundet var inte ensamma bland arbetarungdomen i Europa i att bryta med det gamla partiet. Även Norges och Danmarks socialdemokratiska ungdomsrörelser beslutade med överväldigande majoritet att stödja bildandet av en ny, revolutionär international (i Norge anslöt sig till en början hela socialdemokratin till den nya Kommunistiska Internationalen).

Den socialdemokratiska ungdomsinternationalen ombildades till Kommunistiska Ungdomsinternationalen. Runt om i Europa bröt stora delar av arbetarrörelsen sig loss från den gamla socialdemokratin och uttryckte sig för att bilda en ny international, efter besvikelsen över den gamla, som hade brutits sönder av Första Världskriget. Exempelvis anslöt sig Italiens, Frankrikes och Balkans socialdemokratiska partier till Kommunistiska Internationalen.

Kommunistiska Internationalen såg en ny dag randas: man var övertygade om att folk hade fått nog av den gamla socialdemokratin efter att en rad partiledningar svikit fredskampen och anpassat sig allt mer till kapitalismen. Tiden för Internationalens ”sista strid” var slagen: det avgörande var nu att bilda discplinerade, kommunistiska partier redo för att besegra världskapitalismen i en global strid kantad av offer.

Mycket riktigt utbröt omfattande klasstrider, men det skulle visa sig inte vara den sista striden mot kapitalismen, utan den första i en lång rad – en utdragen kamp som ännu pågår. När man smidde det man trodde skulle bli verktyget för den sista striden reducerades man till en relativt liten minoritet inom arbetarklassen: många arbetare gick i bl.a. Norge, Sverige, Frankrike och Italien tillbaka till de traditionella socialdemokratiska partierna.

Därmed cementerades en uppdelning av arbetarrörelsen som genom olika ombildningar överlevt till våra dagar. Det verkar som att ingen riktigt vill hålla det gemensamma ursprunget vid liv. Att gå tillbaka och studera Socialdemokratiska Ungdomsförbundet är som att öppna dörren till en förgången värld: då arbetarrörelsen var förenad i kampen för socialismen.

Undertecknad har under våren genomfört en sådan studie, i form av en b-uppsats i Idéhistoria. Uppsatsen har utgått från tre pamfletter utgivna av SDUF åren 1905, 1907 respektive 1912 med titeln ”Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen”, skrivna av Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Ivar Vennerström. I pamfletterna har jag kunnat se organisationens utveckling reflekterad. Relationen till partiledningen återkommer, men kampen för socialismen, mot alkoholen och militarismen är de mest dominerande temana. Det är värt att citera den unge Per-Albin från år 1905:

”Det socialdemokratiska ungdomsförbundet kämpar för att befria folket ur detta ekonomiska förtryck, genom att kämpa för socialdemokratins fordran på produktionsmedlens socialisering, jordens, grufvornas, skogarnas, bergverkens, fabrikernas och andra produktionsmedels förvandling till samhällets, hela folkets egendom, att gemensamt brukas och njutas.”

År 2011 framstår det som höjden av radikalitet. 1905 var kampen för socialismen det frammarscherande arbetar-Sveriges gemensamma egendom. Läs uppsatsen Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen 1905-1912, och skicka frågor eller kommentarer till erik.t.andersson@gmail.com!

Erik Andersson, redaktör för Vänsterhistorikerna

Annonser
%d bloggare gillar detta: