”Den leninistiska partimodellen” – myten som blev verklighet

14 Okt

Lenin omringad av andra RSDAP-medlemmar, 1896.

En populär föreställning gör gällande att splittringen inom den ryska socialdemokratin 1903, mellan ”bolsjeviker” och ”mensjeviker”, grundade sig i väsensskilda synsätt på organisationsfrågor. Vanligtvis beskrivs mensjevikernas ståndpunkt som att de förordade ett brett parti som var öppet för alla arbetare, medan bolsjevikerna sägs ha förordat ett strikt disciplinerat parti baserat enbart på en elit av ”yrkesrevolutionärer”. Underförstått antyder formuleringen om ”yrkesrevolutionärer” också att bolsjevikerna eftersträvade ett politiskt smalt parti, enbart till för folk med en fullständig revolutionär renhet.

Detta är en beskrivning som i stora drag har delats av de flesta vänsterriktningar, såväl som borgare. Inte konstigt då att föreställningen är så djupt rotad i alla delar av arbetarrörelsen och vänstern!
Men stämmer bilden verkligen? För att reda ut den frågan har jag gått tillbaka till källorna – protokollen från Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis kongress år 1903, och det partiprogram som antogs av majoriteten (”bolsheviki” på ryska) på denna kongress. Låt oss börja med frågan om definitionen av partimedlemskap. Martov, som kom att tillhöra minoriteten (”mensheviki”) på kongressen, föreslog följande definition:

”Medlem av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti är den som accepterar partiprogrammet, stödjer partiets ekonomiskt, och deltar under ledning av en av dess föreningar.”

Lenin, å andra sidan, förespråkade en annorlunda skrivelse:

”Medlem av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti är den som accepterar dess program, och stödjer partiet både finansiellt och genom att delta i en av partiföreningarna.”

Vid första anblick märker man knappt någon skillnad, eller hur? Martovs formulering ställer krav på medlemmarna som vi inte längre är vana vid i arbetarrörelsen: inte bara att delta, utan att göra det ”under ledning av en av dess föreningar”. Det kan också noteras att båda har samma formulering gällande partiprogrammet – att ”acceptera” det (en ganska mild formulering).

Den grundläggande skillnaden kanske inte framgår vid första läsningen: den utgjordes av de sista orden i respektive definition. Frågan gällde de ”fria intellektuella” som närmat sig partiet, men inte ville vara del av en partiförening för att försvara sin självständighet. Martov gick de i högre grad till mötes genom att inte kräva att de skulle vara med i en partiförening, utan ”bara” regelbundet bidra till partiet under ledning av en av dess föreningar. Lenin å sin sida var mer skeptiskt lagd till dessa intellektuella, som ville behålla en viss distans till partiet. Man ville att alla medlemmar skulle vara jämbördiga och arbeta gemensamt i grundorganisationerna.

Kravet på aktivitet kan diskuteras som generell princip, men i sammanhanget av kampen mot det ryska tsardömet var det alltså inte en kontroversiell fråga inom den ryska arbetarrörelsen. I en polisstat som ständigt försökte infiltrera arbetarrörelsens organisationer, där trycket på partimedlemmarna var enormt, behövde man krav på medlemmarna för att organisationerna skulle kunna hållas levande.

Det fanns ett ständigt hot för fängslanden, uppbrytning av lokaler, tryckerier och så vidare. Man var en relativt liten rörelse som ännu inte hade mätt sig mot den till synes orubbliga tsaristiska staten. Att gå med krävde stora personliga uppoffringar och risker. Martovs definition vann knapp majoritet, och som del av partiets stadgar accepterade majoriteten den.

Den verkligt uppslitande diskussionen på kongressen var i själva verket den om att banta partiorganet Iskras redaktionskommitté från sex personer till tre (kommittén utgjorde de facto partiets högsta auktoritet). Majoriteten föreslog att Lenin, Martov och Plekhanov skulle utgöra redaktionskommittén. Medan Plekhanov var partiets grundare och läromästare, skulle Lenin och Martov komma att  bli mer ungdomliga representanter för de strömningar som började växa fram i partiet, ”bolsjevismen” och ”mensjevismen”. Vid den tidpunkten var Plekhanov också allierad med Lenin.

Detta förslag till bantning av kommittén innebar att tre veteraner, som varit drivande i upprättandet av socialdemokratin i Ryssland, skulle försvinna från redaktionen. Ett faktum som av många sågs som en oacceptabel fräckhet – däribland den unge Leo Trotskij. Förslaget antogs, och därmed fick ”bolsjevikerna” närmast av en slump kontroll över partiapparaten. Kort därefter bröt sig minoriteten ur Rysslands Socialdemokratiska Arbetareparti, som skulle komma att återförenas några få år senare, för att slutligen skiljas i två separata partier från år 1912.


Trotskij, den hetsporrade radikalen som försökte förena den ryska arbetarrörelsen.

Situationen var dock betydligt mer flytande än vad det först kan verka: ”bolsjevismen” var en riktning som uppstod genom utfallet av besluten på partikongressen 1903. Ett antal delegater röstade för vissa förslag från Lenin, andra förslag från Martov, osv. Många år framåt skulle stödet för de olika riktningarna i partiföreningarna bölja fram och tillbaka. På många håll fortsatte bolsjeviker och mensjeviker att arbeta i gemensamma partiföreningar, även efter partisplittringen 1912. Och bolsjevikerna i sin tur hade på vissa kongresser ett flertal fraktioner i olika mer eller mindre avgörande sakfrågor. Att de som höll med varandra samordnade sig och kommunicerade som de önskade sågs som en självklarhet av alla inblandade, så länge partiets enhet i handling bibehölls.

Att partiet kom att splittras sågs av den stora majoriteten partimedlemmar som en olycka som borde åtgärdas så snart möjligt. En avspegling av detta var att bolsjevikerna insisterade – med full stadgemässig legitimitet – på att deras parti utgjorde det verkliga socialdemokratiska arbetarpartiet i landet, och att mensjevikerna var en utsplittrargruppering.

Den unge Trotskijs strävan efter återförening av de två riktningarna väckte utbredd sympati bland många medlemmar, liksom hans självständiga hållning i relation till de två riktningarna. Likväl skulle hans försök att förena de två riktningarna visa sig vara lika impopulär bland de drivande skikten i båda läger. Med tiden skulle skillnaderna mellan de två fraktionerna komma att växa sig stora. Vad gäller hans vision om att den ryska revolutionen skulle röra sig från borgerligt-demokratiska uppgifter till socialistiska utan att skiljas åt i olika historiska stadier, var han vid denna tid tämligen isolerad i såväl bolsjeviker som mensjevikers sällskap.

Revolutionär renhet?

Men hur var det med den revolutionära renheten i det partiprogram som antogs på partikongressen 1903, som kom att bli det ”bolsjevikiska” majoritetspartiets eget? Programmet började med ett internationellt, långsiktigt perspektiv från ett grundläggande marxistiskt perspektiv. Slutmålet beskrivs: socialisering av produktionsmedlen, arbetarklassens erövrande av den politiska makten genom en social revolution. Dock förklarade man kort därpå att kvarlevnaden av feodala samhällsstrukturer i Ryssland, och framför allt då den tsaristiska staten, innebar att den ryska arbetarrörelsen ställdes inför annorlunda dagsuppgifter.

Efter detta inledande perspektiv framfördes att den ryska socialdemokratins mest omedelbara uppgift var att störta den tsaristiska autokratin och ersätta den med en demokratisk republik. Därefter beskrivdes en sådan demokratisk republiks konstitution i fjorton punkter, vilka överhuvudtaget inte nämnde frågan om ägandet eller makten över produktionen.

Inte heller den följande listan med krav för att ”skydda arbetarklassen från fysiskt och moraliskt förfall, och stärka dess förmåga att kämpa för friheten” innehöll något som satte brytande av kapitalets makt över fabrikerna på dagordningen.

Kort sagt: såväl bolsjeviker som mensjeviker såg den kommande ryska revolutionen som en borgerligt-demokratisk revolution, där uppgiften var att upprätta en demokratisk republik. Detta baserade sig på en analys av Rysslands underutveckling och de kvarvarande feodala strukturerna. Denna grundläggande samstämmighet i synen skulle kvarstå ända fram till Oktoberrevolutionen 1917.

Det växte dock fram en viktig skillnad mellan bolsjevikerna och mensjevikerna: synen på vilken som var arbetarrörelsens huvudsakliga allierade i kampen mot tsarismen, för en demokratisk republik. Medan mensjevikerna såg liberalerna som den naturliga allianspartnern, såg bolsjevikerna dessa som opålitliga hycklare, och riktade istället ögonen mot bönderna.

Tillfälligt töväder i tsarriket

Några år efter den historiska kongressen 1903 blev det tillfälligt töväder i tsarriket: många arbetare fick rösträtt i ett extremt orättvist valsystem, som gravt missgynnade arbetarklassen och de breda folklagren i stort, och även förvred representationen i parlamentet till den småskliga industrins fördel. Valen skedde genom en avancerad, indirekt struktur av elektorer. Hela upplägget syftade uppenbart till att minimera den välorganiserade arbetarklassens inflytande, då denna var baserad i de stora fabrikerna. Trots detta lyckades arbetarrörelsen få en bunt kandidater valda. Medan bolsjevikerna hade sin bas bland de välorganiserade arbetarna, tenderade mensjevikerna att ha mer stöd i de mer hantverksmässiga delarna av ekonomin, samt bland olika delar av småborgerligheten. Det innebär att representationen för de två riktningarna i den tsaristiska duman ger en snedvriden bild som döljer det faktum att RSDAP(b) var det huvudsakliga arbetarpartiet i Ryssland.


Martov, en av mensjevismens förgrundsgestalter.

Tövädret var ytterst tillfälligt, men gav en smak av frihet och privilegier för somliga arbetarrepresentanter. När tsarismens tumskruvar mot slutet av 00-talet drogs åt förordade många mensjeviker att partiets fasta strukturer skulle upplösas i en bredare front som skulle hålla sig inom tsarismens legala ramar. Man såg det som det korrekta sättet att hantera en svår period av isolering och repression. Bolsjevikerna menade tvärtom att det i sådana tider var viktigare än någonsin att behålla partiets politiska och organisatoriska integritet. Återigen pekade bolsjevikerna på detta som bevis på att mensjevismen var en småborgerlig avvikelse, medan man beskrev sig själva som de konsekventa byggarna av ett genuint, socialistiskt arbetarparti. Vid den tiden var ännu tyska SPD förebilden för Rysslands Socialdemokratiska Arbetareparti, som leddes av bolsjevikerna.

Vi kan alltså se att konflikten mellan bolsjevikerna och mensjevikerna växte fram inte som en konflikt mellan en strömning som förordade en extremt revolutionärt renlärig och disciplinerad organisation, och en annan som stod för en traditionell socialdemokratisk organisationssyn. Även om villkoren tvingade den ryska arbetarrörelsen att anta mer av krav på medlemmarna, företrädde ingen riktning den typ av revolutionära sekter där man har extremt höga aktivitetskrav på medlemmar som måste hålla med om allt mellan himmel och jord.



”Leve den Kommunistiska Internationalen!”.

Den leninistiska partimodellens föds

Denna ”leninistiska partimodell”, som enligt den utbredda mytbildningen uppstod på partikongressen 1903, växte snarare fram under åren efter Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Mot slutet av Första Världskriget (1914-1918) skedde en omfattande radikalisering av arbetarrörelsen runt om i Europa. När Oktoberrevolutionen utbröt väckte det en stor sympati, och snart utbröt arbetaruppror i så gott som hela Europa.

Detta skakade i grunden om den europeiska arbetarrörelsen – i land efter land radikaliserades arbetarpartierna. I Danmark och Sverige bröt de socialdemokratiska ungdomsförbunden med partiet, och i Norge vanns Arbeiderpartiet i sin helhet till de krafter som mötte den ryska revolutionen med bifall och satte den sociala revolutionen på dagordningen. I Italien, Frankrike, Balkan och på flera andra håll vanns de traditionella arbetarpartierna under trycket från masskampen till visionen om den sociala revolutionen som närliggande uppgift. Även i Tyskland växte vänsteroppositionen snabbt till en masskraft.


Karl Liebknecht, en av den tyska arbetarrörelsevänsterns förgrundsgestalter.

De ryska bolsjevikerna, som just hade erövrat statsmakten och utkämpade ett krig på liv och död mot reaktionära krafter uppbackade av väpnade styrkor från 21 länder, kände råg i ryggen. De var övertygade om att det som nu behövdes för att vinna arbetarklassens majoritet för en direkt kamp för en socialistisk revolution var att etablera en ny Kommunistisk International. Perspektivet man såg framför sig var ”Internationalens” sista strid, ett all-europeiskt klasskrig som inom några år skulle hemföra segern åt världsproletariatet.

För denna kamp behövdes ett strikt disciplinerat kampredskap – den Kommunistiska Internationalen, baserad på partier som satte arbetarklassens väpnade kamp för att störta den kapitalistiska staten på den omedelbara dagordningen. Som en del av denna process krävde man också att alla partier skulle byta namn till landets namn följt av ”Kommunistiska Parti” – även de partier där man hade majoriteten. Under några år genomfördes stora utrensningar, liksom ett flertal misslyckade väpnade uppror.

Man hade till sist gjort sig av med de krafter som man såg som för mjuka i kanterna, men fick nu istället stora problem med de s.k. ”vänsterkommunisterna”, som tolkade de officiella talen om omedelbar kamp för social revolution och behovet av att brännmärka de förrädiska socialdemokratiska ledarna bokstavligt. Vänsterkommunisterna förespråkade en ännu mer radikal kamp för att bryta med den reformistiska byråkratin, genom att bilda separata revolutionära fackföreningar och vägra ställa upp i parlamentsvalen. Istället skulle man satsa på att ”elektrifiera massorna” genom offensiva aktioner från minoritetens sida. Vi kan här se samma tongångar som har återkommit i generation efter generation av autonoma aktionsgrupper, stadsgerillor och liknande.

På kort tid gick man alltså från att vara nära en majoritet inom den internationella arbetarrörelsen, till en stark isolering. Samtidigt vändes den internationella kamporganisationen som skulle tjäna arbetarklassens kamp för makten till ett redskap för den framväxande stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen, som allt mer skamlöst använde sig av sin auktoritet och kontroll över apparaten för att minutiöst isolera och fördriva alla former av opposition.

Det är skrämmande att se hur man kunde få kommunistparti efter kommunistparti att svälja det ena vansinniga beslutet efter det andra – allt från utrotningen av Lenins närmaste allierade i Sovjetunionen 1935-36 till ultravänstertaktiken i Tyskland eller tämjandet av den spanska sociala, anti-fascistiska revolutionen (1931-1939).

Ett mäktigt medel i den kampen var hänvisandet till den s.k. ”demokratiska centralismen”, som efter fraktionsförbudet i Sovjetunionen 1921 hade berövats sin verkligt demokratiska sida. Den användes för att inskränka den fria debatten på alla nivåer – motsättningar i politbyrån skulle hållas inom denna, centralkommitténs motsättningar inom denna, och alla dessa var underställda den Internationella Exekutivkommittén, vilken Stalin styrde med järnhand. I Sovjetunionen införde Stalin systemet med val till partiets ledande organ utifrån en föreslagen lista, sedan han hamnat bland de med minst röster. Innan dess hade medlemmarna helt enkelt fått en lista över alla nominerade, och röstat på de kandidater man önskade. Faktum är att mycket av dessa traditioner som uppstod genom staliniseringen av Kommunistiska Internationalen lever kvar än i våra dagar.

Det bör påpekas att Kommunistiska Internationalen, medan Lenin var i stridbart skick, fungerade på ett helt annat sätt än under Stalin. Den ”vänsterkommunistiska” oppositionen hanterades inte med maktmedel utan med argument – två världskrongresser i rad ägnade man totalt trettiotalet dagar åt att diskutera de politiska skiljelinjerna. Visserligen översköljdes ”vänsterkommunisterna” med sarkasmer, vilket kan beskådas i Lenins ”Radikalismen. Kommunismens barnsjukdom”, men de fick stort utrymme att tala till punkt, och även fortsätta argumentera för sina ståndpunkter efter den första kongress där man diskuterat frågan. Men det var en tradition som fick sig en svår knäck av fraktionsförbudet inom Sovjetunionens Kommunistiska Parti 1921, och strukturens inneboende risker visade sig när Lenin ersattes av Stalin.

Vad drar vi för slutsatser av dessa historiska erfarenheter? För det första: att Marx och Engels, men också Lenin innan 1919, hade rätt. De såg att arbetarklassen behöver och strävar efter breda, gemensamma organisationer. Vi kan också se behovet av en politisk plattform för den konskeventa vänstern inom arbetarrörelsen, liksom vi bör se att denna rättighet måste tillerkännas alla medlemmar. Det behövs för att få en dynamisk debatt i arbetarrörelsen, där idéer kan stötas och blötas bredast möjligt.

Vi kan också se att det behövs en välorganiserad arbetarrörelse, utan att för den skull gå till överdrifter vad gäller blind lojalitet eller extrema krav på att bli heltidsrevolutionär eller hålla med om allt mellan himmel och jord som ens arbetarrörelseorganisation står för. Den balansen måste ständigt diskuteras. I dagens uppkopplade och sammanknutna värld finns mäktiga vapen mot extrema former av maktcentralisering: medlemmarna måste vårda dessa ömt, och inte acceptera att deras kommunikation med varandra stryps av klåfingriga byråkrater med kontrollbehov.

Vidare att det gick att bygga upp och hålla ihop ett starkt, kämpande socialistiskt arbetarparti även under hård repression. Detta samtidigt som man garanterade kritikfriheten och rätten att samlas runt politiska plattformer, inklusive att debattera offentligt (återigen, i en diktatur!). Det var först när man drogs in i ett enormt blodigt inbördeskrig, där hundratusentals socialistiska arbetare föll offer, som denna demokratiska anda inskränktes steg för steg.


Leo Trotskij i arbete, med sin fruktade penna i hand.

När Stalin tog på sig att fullständigt begrava de tidigare bolsjevikiska traditionerna, krävde det ett utdraget utrotningskrig. Gång på gång reste sig den motståndskraftiga bolsjevismen i ständigt nya former. Något år innan Moskvarättegångarna hade närmanden börjat ske mellan de olika oppositionella bolsjevikiska riktningarna. Men de var redan dömda, efter att allt för länge, av respekt för partidisciplinen, ha skjutit upp frontalkampen mot stalinismen. I det sammanhanget framstår Leo Trotskijs nedanstående ord i en tragisk dager, samtidigt som de bör tas som en skarp maning från historiens djup:

”Vi insåg alltför väl att det inte gick att göra våra teorier till allmängods för den nya generationen med hjälp av diplomati och undanflykter, utan bara genom öppen kamp som inte skydde några praktiska konsekvenser. […]

Det går att hindra en progressiv historisk utveckling med hjälp av väpnat våld, men det går inte att stoppa de progressiva tankarnas framgång för evigt. När det handlar om att kämpa för viktiga principer kan revolutionärer därför bara följa en enda princip: gör vad du måste vad som än må bli följden.”

Om vi bara ska  ta med oss en lärdom, låt det bli den.

Erik Andersson

Källor:

1. Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis stadgar, antagna 1903:
http://www.marxists.org/history/international/social-democracy/rsdlp/1903/rules.htm
2. Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis program, antaget 1903:
http://www.marxists.org/history/international/social-democracy/rsdlp/1903/program.htm
3. Om Marx och Engels arbetet för att bygga breda arbetarmasspartier, bolsjevikernas ledande roll i den ryska socialdemokratin, radikaliseringen av arbetarrörelsen mot slutet av Första Världskriget, och Kommunistiska Internationalens urspårning, se: http://forum.tanit.co/joomla/media/kunena/attachments/legacy/files/Work_in_the_Mass_Organisations__Part_1.doc

4. För insyn i kongressens trettiosex sessioner, se: http://www.marxists.org/history/international/social-democracy/rsdlp/1903/

Annonser
%d bloggare gillar detta: