Introduktion till Vänsterpartiets historia

9 Dec

Det här är tänkt som en kortversion av Vänsterpartiets brokiga historia. Fokus ligger på organisatoriska och politiska brytningspunkter, snarare än vardagsarbetet.

1903: Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) bildas. Den första ordföranden är Per-Albin Hansson. Från 1908-09 intar förbundet en allt mer radikal hållning, efter att Zäta Höglund och andra runt honom startat tidningen Stormklockan. Kort efter uppstarten erkändes tidningen som ungdomsförbundets organ.

Per-Albin Hansson, SDUF:s förste ordförande.

1912: Socialdemokratiska Vänsterföreningen bildas i Stockholm, av bl.a. Zäta Höglund, Karl Kilbom och Fredrik Ström (dåvarande partisekreterare i SAP). Flera medlemmar utträder snart efter påtryckningar från partiledningen.

1917: Efter växande konflikter rörande kritik av partiledningens anpassning till det parlamentariska arbetet och krigshetsen, ställer partiledningen ungdomsförbundet inför ultimatum: underkastelse under partibeslut eller uteslutning. I en medlemsomröstning beslutar över 90% av medlemmarna att svara att man är fullständigt lojal mot partiprogrammet (inte partiledningens beslut).

Kort därefter bildas Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, ett brokigt vänsterparti med en revolutionär socialistisk majoritet. Man vinner stöd av en stor minoritet av Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Även i Norge och Danmark bryter sig de socialdemokratiska ungdomsförbunden loss från socialdemokratin. Internationellt byter den socialdemokratiska ungdomsinternationalen namn till Kommunistiska Ungdomsinternationalen, vilket reflekterade de radikala krafternas starka ställning bland ungdomen.

1921: Partiet byter namn till Sveriges Kommunistiska Parti, och antar de 21 teserna för anslutning till Kommunistiska Internationalen. Teserna innebar bl.a. skärpt disciplin, politisk strömlinjeformning och att sektionerna av Kommunistiska Internationalen och Ungdomsinternationalen ska byta namn.

Ungdomsförbundet byter namn till Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. De som röstat mot de 21 teserna utesluts ur partiet och ungdomsförbundet. Zäta Höglund var partiledare och Nils Flyg förbundsordförande.

1924: Zäta Höglund utesluts efter att ha krävt högre grad av självständighet i relation till Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté, i vilken han själv ingick. Andra frågor som kom upp till diskussion var inställningen till troende medlemmar, och synen på demokratisk centralism. Karl Kilbom blir den främste ledaren för partiet, jämte Nils Flyg, som under 20-talet verkade som nationell studiesekreterare för ABF.

Karl Kilboms medlemskort i Kommunistiska Internationalen.

1929: Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté riktar kritik mot majoriteten i partiledningen, bl.a. gällande taktiken i fackföreningsarbetet. En minoritet med ledande figurer såsom Sven Linderot och Hugo Sillén får stöd av Kommunistiska Internationalens ledning, som utesluter majoriteten av partiets ledning och medlemmar.

De s.k. ”Kilbomskommunisterna”, strider i fler år framåt mot ”Sillénkommunisterna”. Sillénkommunisterna, som 1929 utgjorde partiets minoritet, väljer Sven Linderot till partiledare – en post han därefter innehade fram till 1951.

I mitten av 30-talet lämnar den överväldigande majoriteten av medlemmarna i ”Kilbomskommunisterna” partiet. Spillran av det partiet utvecklas därefter i tyskvänlig riktning under Nils Flygs ledning.

1944: Sveriges Kommunistiska Parti (Sillén-Linderotkommunisterna) gör sitt bästa val dittills med 10,3% av rösterna, i samband med Sovjetunionens insatser i segern över fascismen. Bara fyra år tidigare hade man varit nära att bli förbjudna, under tryck av sympatin för Finland under Sovjets ockupation.

Åren därefter försöker man göra inbrytningar bland socialdemokrater, bl.a. genom att anta en idéstadga modellerad efter SAP:s radikala dito från 1920 och profilera sig som Efterkrigsprogrammets säkrare. Man hade vind i seglen och stora förhoppningar om att kunna bilda ett socialistiskt enhetsparti med huvuddelen av SAP.

Denna strävan bröts abrupt vid Kalla Krigets inträde, i samband med vilket den socialdemokratiska ledningen blåste till strid mot kommunisterna. Bl.a. rensades kommunister, som hade varit väletablerade på olika nivåer i fackföreningsrörelsen, ut från alla former av styrelser. Detta stukade partiet allvarligt.

1956: En liten minoritet under ledning av Set Persson (tidigare fastighetsborgarråd och ordförande i Stockholms polisnämnd) bryter sig ur partiet och bildar Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund. De är kritiska mot det de ser som partiets anpassning till den borgerliga demokratin. Det hängde ihop med att partiet hade slagit fast att man trodde på en fredlig och parlamentarisk övergång till socialismen.

1967: Sveriges Kommunistiska Parti byter under C-H Hermanssons ledning  namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). En pro-kinesisk fraktion bryter sig ur partiet och bildar Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. Några av KFML:s framträdande medlemmar var Nils Holmberg, Bo Gustafsson och Stefan Lindgren.

1970: Ungdomsförbundets majoritet, som gått i allt mer Kinavänlig riktning, bryter med partiet efter flera år av skarp kritik. Ur denna utbrytarmajoritet uppstår organisationerna Marxist-Leninistiska Kampförbundet och Förbundet Kommunist. Ur spillrorna bildas Kommunistisk Ungdom med säte i Göteborg, som ungdomsförbund åt Vänsterpartiet Kommunisterna. Förutom ungdomsförbundet tog maoisterna även över tidningen Stormklockan, som dittills varit i förbundets ägo sedan 1908.


Anders Carlberg, ordförande för Vänsterns Ungdomsförbund 1967-1970.

Under 70-talet utvecklar VPK en mer självständig linje gentemot Sovjet, men utan att bli ett rent vänstersocialistiskt parti. Behovet av att profilera sig gentemot såväl socialdemokratin som yttervänstern gjorde att denna s.k ”eurokommunism” fick en annorlunda utformning än i exempelvis Italien, där kommunistpartiet förespråkade en ”historisk kompromiss” med Kristdemokraterna.

Gudrun Schyman, en av medlemmarna i Marxist-Leninistiska Kampförbundet.

1977: En pro-sovjetisk falang anförd av riksdagsledamöterna Rolf Hagel och Alf Löwenborg bryter sig ur partiet och bildar Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). De tar med sig tidningen Norrskensflamman, som efter återuppstart numera heter Flamman.

Flamman hette tidigare Norrskensflamman, grundad i Malmfälten 1906.

1990: Vänsterpartiet Kommunisterna byter namn till Vänsterpartiet. Året efter, 1991, bytte Kommunistisk Ungdom namn till Ung Vänster. Partiet genomför en stor politisk revidering och lägger ned sin tidning Ny Dag, liksom förlaget Arbetarkultur.

Ung Vänster får en större bredd än Kommunistisk Ungdom hade, och med tiden får feminismen en allt mer jämbördig ställning med socialismen. Under perioden sent 90-tal till 2004 växer ungdomsförbundet kraftigt, liksom stödet bland förstagångsväljarna (vilket bevarades på 18% mellan valet 1998 och 2002, trots ett fall i stöd för partiet från 12% till 8%).

2004: En konflikt med bas i ungdomsförbundets förbundsstyrelse och mellan förbundsledningens majoritet och delar av distrikten leder till att förbundsordförande Ali Esbati avgår och inkallar extrakongress för första gången i förbundets historia. Extrakongressen präglas av en skarp konflikt och utgången blir motsägelsefull. Förbundet genomgår några år av kräftgång, innan man börjat växa på allvar igen de senaste åren.

Ali Esbati, förbundsordförande för Ung Vänster 2001-2004.

2008: För första gången i historien ställer partiet upp i en koalition som söker regeringsmakten – ”De rödgröna”. Resultatet i riksdagsvalet 2010 blir en katastrof för arbetarrörelsen och en plump i protokollet för Vänsterpartiet. Följden blir en omfattande kritisk debatt i partiet, som leder till att Lars Ohly meddelar att han inte ställer upp till omval vid partikongressen i Uppsala 2012. En framtidskommission tillsätts för att utarbeta en rapport om vägen framåt för partiet. Jämte frågorna om ny partiledare kommer en rad framtidsfrågor upp till diskussion inom partiet.


Vem ska leda Vänsterpartiet in i framtiden?

Erik Andersson

Annonser
%d bloggare gillar detta: